ten dock ligger tryggast uti den jemförelse, so!
kan med egna ögon skådas. De olika textern
borde alltså i paralela spalter uppställas, och nä
Friherre Boije då ansåg sig böra följa gamla lager
ordning, derföre, att det var afvikelserne derifrår
som skulle redovisas, och derföre, att denna me
thod tillika innebar en garantie, att icke nå
got af de många, gamla Lagens bud, som är
i LagFörslaget uteslutne, kunde obemärkt förbigå:
så följer, af allt detta, att sedan, i den ena spal
ten, ett gamla Lagens bud var framstäldt, kunde
till jemförelse dermed, i den andra icke mera upp
tagas af nya lagens text, än som jemt svarade der
emot; och om detta kallas att splittra, så var ji
splittringen icke blott omöjlig att undvika, uta!
jemväl en skyldighet att iakttaga; så vida det vil
kor skulle uppfyllas, som ligger i sjelfva uppdra
get: det nemligen, att icke i tablån upptaga anna:
än de väsentligaste skiljaktigheterna. När mar
gifver rätt åt denna erinran, och alltså qvarstår vid
uppdragets föreskrifter, sådane de ligga i Riksens
Ständers underdåniga skrifvelse, så inser man ock-
så lätt förebråelsens advokatoriska syftning, att
missleda allmänhetens begrepp om uppdragets be-
skaffenhet. Hade den inneburit ett åliggande, el-
ler en tillåtelse för komitten, att ingå i en gran-
skande redogörelse för lagförslagets innehåll 7 sin
helhet, så hade all partiel framställning, beröfvad
något af dess sammanhang med andra bud, utgjort
en verklig splittring; men då de skiljaktigheter,
som endast skola framställas, just utgöra partiela
frågor, hvarutöfver framställningen icke får sträc-
ka sig, så har man påtagligen orätt, då man kallar
sådant splittring. Viilervallan ligger följaktligen i
anmärkarens egne begrepp, men icke i tablån, hvars
precision anmärkaren (besynnerligt nog, på samma
gång,) vitsordat.
Insinuationen om misstankar på ensidiga afsig
Ler i riktningen af Friherre Boijes tablå må efter-
gifvas, till försoning för de svåra synder, Friherrn
begått, då han, genom anmärkningar i form afno-
.er, ställt lagförslagets ofelbarhet under pröfning af
allmänhetens sunda förnuft och rättskänsla; ett fö-
etag, som var för djerft att aflöpa ostraffadt; men
len andra insinuationen, som synes vara riktad
not komittens alla ledamöter, är för allvarsam att
örbigås. Den är af följande lydelse: autan föregå-
ende serskild granskning lärer nemligen ej kun-
na antagas, att dessa — tablåerne) — äga, eller
genom omarbetning kunna få all den lämplighet i
form och tillförlitlighet i sak, som för ändamålet
rfordras. Den serskilda granskningen tillhör he-
a allmänheten att anställa; och om arbetets lämp-
ighet i form må omdömet blifva hvilket som helst;
nen misstankan emot dess tillförlitlighet i sak är
f för mycket sårande natur, för att löst framka-
tas, utan både anledningar och bevis. Äger an-
närkaren några sådane, så är det allmänhetens o-
ilkorliga rätt att få del af dem; och han uppma-
as härigenom dertill; men har han åter icke nä-
ra, så torde tillmälet också kunna leda till någon
pplysning i frågan om klandrets verkliga ända-
nål.
irl da ner nr 4 a DN