ten dock ligger tryggast uti den jemförelse, so! kan med egna ögon skådas. De olika textern borde alltså i paralela spalter uppställas, och nä Friherre Boije då ansåg sig böra följa gamla lager ordning, derföre, att det var afvikelserne derifrår som skulle redovisas, och derföre, att denna me thod tillika innebar en garantie, att icke nå got af de många, gamla Lagens bud, som är i LagFörslaget uteslutne, kunde obemärkt förbigå: så följer, af allt detta, att sedan, i den ena spal ten, ett gamla Lagens bud var framstäldt, kunde till jemförelse dermed, i den andra icke mera upp tagas af nya lagens text, än som jemt svarade der emot; och om detta kallas att splittra, så var ji splittringen icke blott omöjlig att undvika, uta! jemväl en skyldighet att iakttaga; så vida det vil kor skulle uppfyllas, som ligger i sjelfva uppdra get: det nemligen, att icke i tablån upptaga anna: än de väsentligaste skiljaktigheterna. När mar gifver rätt åt denna erinran, och alltså qvarstår vid uppdragets föreskrifter, sådane de ligga i Riksens Ständers underdåniga skrifvelse, så inser man också lätt förebråelsens advokatoriska syftning, att missleda allmänhetens begrepp om uppdragets beskaffenhet. Hade den inneburit ett åliggande, eller en tillåtelse för komitten, att ingå i en granskande redogörelse för lagförslagets innehåll 7 sin helhet, så hade all partiel framställning, beröfvad något af dess sammanhang med andra bud, utgjort en verklig splittring; men då de skiljaktigheter, som endast skola framställas, just utgöra partiela frågor, hvarutöfver framställningen icke får sträcka sig, så har man påtagligen orätt, då man kallar sådant splittring. Viilervallan ligger följaktligen i anmärkarens egne begrepp, men icke i tablån, hvars precision anmärkaren (besynnerligt nog, på samma gång,) vitsordat. Insinuationen om misstankar på ensidiga afsig Ler i riktningen af Friherre Boijes tablå må eftergifvas, till försoning för de svåra synder, Friherrn begått, då han, genom anmärkningar i form afno.er, ställt lagförslagets ofelbarhet under pröfning af allmänhetens sunda förnuft och rättskänsla; ett föetag, som var för djerft att aflöpa ostraffadt; men len andra insinuationen, som synes vara riktad not komittens alla ledamöter, är för allvarsam att örbigås. Den är af följande lydelse: autan föregående serskild granskning lärer nemligen ej kunna antagas, att dessa — tablåerne) — äga, eller genom omarbetning kunna få all den lämplighet i form och tillförlitlighet i sak, som för ändamålet rfordras. Den serskilda granskningen tillhör hea allmänheten att anställa; och om arbetets lämpighet i form må omdömet blifva hvilket som helst; nen misstankan emot dess tillförlitlighet i sak är f för mycket sårande natur, för att löst framkatas, utan både anledningar och bevis. Äger annärkaren några sådane, så är det allmänhetens oilkorliga rätt att få del af dem; och han uppmaas härigenom dertill; men har han åter icke nära, så torde tillmälet också kunna leda till någon pplysning i frågan om klandrets verkliga ändanål. irl da ner nr 4 a DN