de ledande hufvudidcerna i den egentliga Ia komittöns arbete: det nya lagförslaget, och de en jemförelse mellan dess och den gamla lage posiliva stadganden. När man nu besinnar, den ena sidan, att lagkomitten hade utgått från åtskilliga af de sednare tidernas absolu rättsbegrepp, afvikande från en mängd af c fördomar, hvilka traditionen i förening med vi nu gällande kodex bibehållit, men hvilkas ui danrödjande utgör ett alldeles obestridligt vi kor för införandet af ett verkligt rättstillstån och å den andra, att de män, hvilka tillsatt för att medelst det begärda sammandraget bli va ett slags referenter inför nästkommand Ständer af detta arbete, äro helt och hållet fi endtligt sinnade mot de flesta af dessa hufvud ideer, hvilket åtminstone är fallet med Friher re Boije, så kan man väl också lätt föreställ sig, huruvida ett sådant värfs uppdragande i honom kunde åstadkomma annat resultat, än d man sätter bocken till trädgårdsmästare; nem ligen, att just den kålen, som skulle vårdas blir uppäten. Vi hoppas, att Hr Friherren ick tager exemplet illa; emedan det skett sam comparaison, som man säger; men hvar och el ser, att detta nya komitteverk i det hel endast var en uppenbarelse af den reaktion mo nya lagförslaget, som ägt rum alltsedan Excel lensen Gyllenborgs död. Hr Friherren tord väl ock, efter frågan nu är om den saken, va ra den, som bäst kan upplysa, huruvida ick komittens organisation, så som den skedde, til en stor del var en frukt af Friherrns egna lyc kade bemödanden, hvilka tillika hade det fö Friherren ganska intressanta syftemålet, att kunna vistas i Stockholm under dessa fem årer med en anständig aflöning, — en önskan, som ingen förtänker Friherren. Vid meddelandet af Friherrens svar hafve wi för öfrigt blott at! tillägga, det vi af komittens båda öfriga ledamöter blifvit auktoriserade att nämna, det dr icke hafva någon andel i Friherrens svar. Detta bör likväl icke göra så mycket. Hr Friherrn är väl ändå hufvudpersonen eller kustusy i komitten, hvilket man bör kunna antaga deraf, att han sjelf, enligt hvad det allmänt tros, för någon tid sedan lät införa en artikel i Freja, innehållande åtskilliga pussetter emot hans egen kollega, Hr Lagman Cassel: — Nu kommer Friherrns: Några ord i anledning af de anmärkningar emot Nya Lag-Commilteens arbeten, som finnas intagne i Aftonbladet för den 7, 8 och 9:de i denna månad. Då Friherre Boije, såsom ledamot af kommitån, i Maj månad 41837 från trycket utgaf sin Tableau öfver Giftermålsoch Arfda-Balkerne, innehöll förordet dertill en inbjudning till allmänheten, att med anmärkningar dervid inkomma, i så god tid, att de rättelser kunde verkställas, som af anmärkningarne föranleddes; men då nu anmärkaren, som ogillar hela arbetet, dröjt med sina anmärkningar, så länge, att en total omarbetning icke möjligen kan medhinnas, vill det synas, som hans föremål att vinna, icke ligger i rättelsen, ulan ligger hufvudsakligen i klandret, och dess verkan på opinionen, till ett summariskt förkastande af hela arbetet, utan att något annat må kunna åstadkommas i stället, en önskan, hvartill man har någon rätt att sluta från den harm, han yttrar öfver det Riksen Ständers beslut, som föranledt kommitten och dess arbeten. Allmänhetens obekantskap med beskaffenheten af de ämnen, hvilka utgöra föremål för anmärkarens klander, försvårar visserligen allmänhetens pröfning; men då man nu, till lättnad i den, går att granska anmärkningarne samt emot dem framställa de upplysningar och de skäl, som man tror innefatta ett tillräckligt försvar, öfverlemnar man gerna afgörandet åt hvarje sakkunnig mans rättskänsla. Anmärkaren börjar med, att banna upp sista Riksdags Ständer, för det de, utan afseende på det stora auctorliga värde, som nya l!agverket lånar från vissa namn i granskande afdelningen af f. d. lagkommitten, tillåtit sig att begära en särskild kommitte, till utredande af skiljaktigheterne emellan den gamla och nya lagen; ett utredande, som. förklaras hafva varit, icke allenast onödigt, då samma ändamål förmenas hafva stått att ernås genom ett register: utan jemväl i så måtto hinderligt, som diskussionerna kunna hvälfva sig omkring berörde utredning, i stället för att hålla sig ensamt vid lagförslagen. Under erinran derom, att någon sådan utredning icke skall hafva föregått antagandet af 1734 års lagbok, har anmärkaren funnit, att säkraste medlet för lagverkets bringande till nåagot resultat, vore att följa den väg, förfädren, till aefterkommandes båtnad, hänvisat. Ständerna hade alltså bordt stanna vid remiss af lagförslagen, till Lag Utskottet, hvars utlåtande kunnat gifva