de ledande hufvudidcerna i den egentliga Ia
komittöns arbete: det nya lagförslaget, och de
en jemförelse mellan dess och den gamla lage
posiliva stadganden. När man nu besinnar,
den ena sidan, att lagkomitten hade utgått
från åtskilliga af de sednare tidernas absolu
rättsbegrepp, afvikande från en mängd af c
fördomar, hvilka traditionen i förening med vi
nu gällande kodex bibehållit, men hvilkas ui
danrödjande utgör ett alldeles obestridligt vi
kor för införandet af ett verkligt rättstillstån
och å den andra, att de män, hvilka tillsatt
för att medelst det begärda sammandraget bli
va ett slags referenter inför nästkommand
Ständer af detta arbete, äro helt och hållet fi
endtligt sinnade mot de flesta af dessa hufvud
ideer, hvilket åtminstone är fallet med Friher
re Boije, så kan man väl också lätt föreställ
sig, huruvida ett sådant värfs uppdragande i
honom kunde åstadkomma annat resultat, än d
man sätter bocken till trädgårdsmästare; nem
ligen, att just den kålen, som skulle vårdas
blir uppäten. Vi hoppas, att Hr Friherren ick
tager exemplet illa; emedan det skett sam
comparaison, som man säger; men hvar och el
ser, att detta nya komitteverk i det hel
endast var en uppenbarelse af den reaktion mo
nya lagförslaget, som ägt rum alltsedan Excel
lensen Gyllenborgs död. Hr Friherren tord
väl ock, efter frågan nu är om den saken, va
ra den, som bäst kan upplysa, huruvida ick
komittens organisation, så som den skedde, til
en stor del var en frukt af Friherrns egna lyc
kade bemödanden, hvilka tillika hade det fö
Friherren ganska intressanta syftemålet, att kun-
na vistas i Stockholm under dessa fem årer
med en anständig aflöning, — en önskan, som
ingen förtänker Friherren. Vid meddelandet af
Friherrens svar hafve wi för öfrigt blott at!
tillägga, det vi af komittens båda öfriga leda-
möter blifvit auktoriserade att nämna, det dr
icke hafva någon andel i Friherrens svar. Det-
ta bör likväl icke göra så mycket. Hr Fri-
herrn är väl ändå hufvudpersonen eller kustusy
i komitten, hvilket man bör kunna antaga der-
af, att han sjelf, enligt hvad det allmänt tros,
för någon tid sedan lät införa en artikel i Fre-
ja, innehållande åtskilliga pussetter emot hans
egen kollega, Hr Lagman Cassel: — Nu kommer
Friherrns:
Några ord i anledning af de anmärkningar
emot Nya Lag-Commilteens arbeten, som
finnas intagne i Aftonbladet för den 7, 8
och 9:de i denna månad.
Då Friherre Boije, såsom ledamot af kommitån,
i Maj månad 41837 från trycket utgaf sin Tableau
öfver Giftermåls- och Arfda-Balkerne, innehöll för-
ordet dertill en inbjudning till allmänheten, att
med anmärkningar dervid inkomma, i så god tid,
att de rättelser kunde verkställas, som af anmärk-
ningarne föranleddes; men då nu anmärkaren, som
ogillar hela arbetet, dröjt med sina anmärkningar,
så länge, att en total omarbetning icke möjligen
kan medhinnas, vill det synas, som hans föremål
att vinna, icke ligger i rättelsen, ulan ligger huf-
vudsakligen i klandret, och dess verkan på opini-
onen, till ett summariskt förkastande af hela arbe-
tet, utan att något annat må kunna åstadkommas
i stället, en önskan, hvartill man har någon rätt
att sluta från den harm, han yttrar öfver det Rik-
sen Ständers beslut, som föranledt kommitten och
dess arbeten.
Allmänhetens obekantskap med beskaffenheten
af de ämnen, hvilka utgöra föremål för anmärka-
rens klander, försvårar visserligen allmänhetens
pröfning; men då man nu, till lättnad i den, går
att granska anmärkningarne samt emot dem fram-
ställa de upplysningar och de skäl, som man tror
innefatta ett tillräckligt försvar, öfverlemnar man
gerna afgörandet åt hvarje sakkunnig mans rätts-
känsla.
Anmärkaren börjar med, att banna upp sista Riks-
dags Ständer, för det de, utan afseende på det
stora auctorliga värde, som nya l!agverket lånar
från vissa namn i granskande afdelningen af f. d.
lagkommitten, tillåtit sig att begära en särskild
kommitte, till utredande af skiljaktigheterne emel-
lan den gamla och nya lagen; ett utredande, som.
förklaras hafva varit, icke allenast onödigt, då sam-
ma ändamål förmenas hafva stått att ernås genom
ett register: utan jemväl i så måtto hinderligt,
som diskussionerna kunna hvälfva sig omkring be-
rörde utredning, i stället för att hålla sig ensamt
vid lagförslagen. Under erinran derom, att någon
sådan utredning icke skall hafva föregått antagan-
det af 1734 års lagbok, har anmärkaren funnit, att
säkraste medlet för lagverkets bringande till nå-
agot resultat, vore att följa den väg, förfädren, till
aefterkommandes båtnad, hänvisat. Ständerna ha-
de alltså bordt stanna vid remiss af lagförslagen,
till Lag Utskottet, hvars utlåtande kunnat gifva