Mig är det visserligen icke obekant, att de af omständigheterne beroende domskäl stundom af domstolarne uteslutas ur utslaget. Sådant kan likväl icke lagligen ske, så framt icke skälen ligga tydliga och klara uti handlingarne, i hvilket fall domen i sjelfva verket cär fästad på skäl och lag, och ej på godtycke; samt någon anmärkning dervid skäligen ej kan göras. Det bör deremot vara ingen, åtminstone äldre, domare obekant, att händelser gifvits, då uraktlåtenhet i berörde afseende blifvit med fog öfverklagade, och att den eller de, som blottställt sig för en sådan klagan, varc sig af enskild part eller af allmän åklagare, merändels med tillfyedsställelse ansett och begagnat tillfället att afbjelpa denna, tilläfventyrs obetänkta, uraktlåtenhet och ådagalägga grunderna för det klandrade beslutet, ofta på ett sätt, som undanröjt alla tvifvelsmål om dess laglighet. En sådan af domaren sjelf gifven ledning för omdömet saknas imedlertid ännu, hvad angår Hofrättens ifrågavasande utslag, och den skarpsinnigaste forskare torde svårligen i den tryekta skriften, i hvad der åtaladt blifvit, eller af handlingarne i öfrigt, upptäcka de skäl och omständigheter, som vägledt domstolen vid sakens pröfning och afdömande på sätt som skett. I sakens så beskaffade skick och enär domstoien, som med dess åsigt om brottets svårare art, jemlikt 24 Cap. 3 8. Rättegångsbalken bordt an gifva de hufvudskäl, hvarå utslaget sig grundar, sådant underlåtit och än vidare sig undandragit, får jag, med fortsatt anmärkning emot denni underlätenhet och enligt derom förut gjordt förbehåll i underdånighet framställa den ytterligare, på de å min sida nu anförda skäl och omständigheter grundade anmärkning, att domstolen, som, efter det nämnden förklarat åtalade skriften brottslig och anvisat de lagrum, hvarefter brottet borde bedömas, ägt bestämma det straff, hvartill Assessoren Crusenstolpe såsom skriftens författare, gjort sig skyldig, härvid i så måtto sig misstagit, som domstolen, med åsidosättandet af behörig uppmärksamhet ej mindre å brottets beskaffenhet, än å den i allmän lag och grundlag erkända grundsats, atti tvifvelaktiga fall häldre fria än fälla, dömt Crusenstolpe att straffas med tre års fängelse å fästning. i stället för den af lägre bestraffning af två års fängelse hvartill han, för den af honom begångna, enligt nämndens beslut, såsom majestätsbrott charakteriserade handling, kuunat och bordt anses förfallen; hvilken anmärkning likaledes till Eders Kongl. Maj t underdånigst hemställes, med anhållan, att Eder Kongl. Maj:t efter granskning och öfvervägande af hvad handlingarne upplysa, i nåder värdes taga densamma under pröfning och dess nådiga utlåtande deröfver meddela. Att sjelfva ansvarspåståendet, hvilket härefter följer, icke innefattar något påstående om nullifikation af den rättegång, som ytterst hvilar på en af åklagaren, såsom olaglig ansedd handding, har förundrat en och annan samt torde icxe komma att sakna kommentarier. aFör mig återstår nu mera endast att afgifva yttrande angående den påföljd, som för vederbörande må kunna ifrågakomma. Om härvid å ena sidan bör afses beskaffenheten af vederbörandes förfarande i ofvananmärkta delar af d tta mål, kan likväl icke, å andra sidan, utan uppmärksamhet lemnas, att af den anklagade och dömde personen sjelf berodt, att, derest han för sig aktat nödigt, söka den -ändring och rättelse i målets behandling, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunnat föranleda, hvilket han, oaktadt förmåga att inse och värja sin rätt, likväl icke iaktagit. Vid betraktande häraf och då den af mig förda embetstalan, som, enligt den för allmänna åklagaremakten utstakade gräns och behörighet, icke bordt anställas förr ån domarens handläggning af målet slutat och sig visat, huruvida ändring i domen söktes, hufvudsakligen åsyftar, att de för tryckfriheten i allmänhet vigtiga frågor, hvilka i detta mål förekommit och utgöra ämnen för mina anmärkningar, varda Högste domaremaktens pröfning underställda;) föranlåtes jag, å embetets vägnar underdånigst yrka, det Eders Kong!. Maj:t i nåder täcktes pröfvya och förklara, att de ledamöter af Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Svea HofRätt, hvilka bidragit till ofvanomTörmälda, dels i rättegången och dels i sjelfva saken fattade beslut, i sina berörde domareåtgärder orätt förfarit; hemställande jag fördenskull derjemte i underdånighet, hvad ansvar för dessa HofRättens ledamöter, en hvar i mån af dess deltagande antingen i begge åtalade åtgärderna, eller blott uti endera af dem, må, i anledning af 4 Cap. 42 G. Rättegångsbalken och med afseende å hvardera fråzans beskaffenhet, lagligen äga rum. Stockholm den 9 Februari 1839. C. LI. Landin. Uti Svenska Minerva för i dag förekommer ef märklig uppgift angående en anmälan, som