dröfliga ödet, att hafva förgäfves satt sig emot henne. När oppositionen år 48314 förebrådde styrelsen, atf hon dref för långt principen om oordningarnas hämmande, att hon i Europa öfvergaf Juli-revolutionens sak, sade jag till mig sjelf, att hon för bittida gjorde henne denna förebråelse, men att hon en dag kunde bli sann, och att man den dagen borde hejda sig, för att icke göra som alla styrelser, hvilka börjat med att hafva rätt mot hvarje opposition och slutat med att få orätt mot dem alla. f Jag har hållit ord och skiljt mig rån styrelsen med saknad, med smärta, ty jag önskade tjena Julikonungamakten, och jag var känslig för äran att taga del i ledningen af mitt fäderneslands angelägenheter. Man förebrår kronans fordne tjenare, att hafva ingått en koalition med alla regeringens fiender, för att angripa henne. Hvad! Då jag tänker, att regeringens förfarande är föga nationelt i det yttre, föga parlamentariskt i det inre, skulle jag väl upphöra att tänka och säga det, att understödja denna åsigt genom mina tal och mina vota, för det att någre män, tillhörande en äldre eller nyare opposition, än män vid min sida, tänka och säga det liksom jag? Men man säger mig, att det är en betänklig och ledsam sak, att se så många män förena sig, för att gifva oppositionen rätt och bekräfta dess gamla klagomål. Ja, visserligen är sådant betänkligt! Men det gafs tvenne sätt att handla i anseende till styrelsen: det ena, att tiga, och derigenom uppmuntra henne i sina villfarelser; det andra, att offentligt tadla henne, för att hejda henne. Jag tror, att svage vänner skulle föredragit det förra sättet, men kraftfuile vänner skola välja det sednare. Det är hundra gånger bättre att skilja sig från henne, och försöka att genom ett motstånd afvända henne från sina fel, än att låta henne vandra fram på sin vådliga bana. Man blottställer sig för att sålunda föra samma språk, som dess fiender; sådant är likväl bättre, än att låta henne förverkliga förespådda och önskade förvillelser. aLandet skall, om det rätt förstår denna belägenhet, hejda regeringen, liksom kamrarna redan 4837 och 4839 försökt göra det. Landet skall vara lika kraftfullt som dess representanter och skall frälsa regeringen genom det mostånd, det gör henne. Derigenom att det röstar mot den nuvarande administrationen, skall det derföre icke förvandla freden i krig och ordningen i oordning; nej, det skall rätta en rigtning, som kunde bli vådlig, om hon icke motverkades; det skall, bland kronans rådgifvare, något litet väcka Juli-andan, och gifva kabinettet en styrka, som det verkligen beböfver, för att i det yttre upplösa de svårigheter, som en oförsigtig svaghet låtit hopa sig. cHvad mig angår, skall jag, hvad som än må hända, om ock landet misstog sig och lät styrelsen föröka de redan begångna felstegen, likväl ej förändra mitt uppförande. Jag har tjent regeringen och skall alltid vara färdig att tjena henne, om bon än är i fara, men jag skall inte följa henne i hennes fel., aStyrelsens fiender förtalte mig år 1834; nu är det bennes vänner, som äåtaga sig denna ädla rol. Lika mycket! Mitt offentliga lif skall svara der på. Om jag hade den ärelystnaden att vilja bli minister, mot vilkor att försaka min öfvertygelse, skulle jag ännu vara det. Om jag hade en sådan ärelystnad, när juli-revolutionens anda råkat i förgätenhet, skulle jag vara det; men jag vill aldrig vara det på sådana vilkor. Jag skall, så länge det behöfs, förblifva endast deputerad, i fall er röst återger mig denna titel. Lycklig af min medelmåtta, stolt öfver de tjenster jag gjort i farans stund och öfver dem jag vägrat göra i förvillelsens, fullkomligt ersatt för allt ogunst genom ert fria och fortsatta förtroende.n aJag är djupt tillgifven vår styrelse, men jag vill heldre misshaga henne, än förråda henne genom min eftergifvenhet. ETEN KY TN