den yttre politiken. I det inre som i det yttre
har hon velat alltför hastigt bli ansedd för en
gammal regering. Hon har visserligen gjort väl i
att bibehålla freden, och det skall för henne vara
en skön ära att hafva bibehållit den åt Frankrike
och åt verlden. Hon har gjort väl i att öfverallt
respektera den bestående ordningen, och således
lugna det förskräckta Europa. Men att gå ännu
längre, att kanhända söka behaga det, söka öfver-
tyga det, att vår regering icke intresserar sig för
något annat, än för sin egen existens; att hon är
likgiltig för Italien, för Spanien, för Belgien
för alla de stater, hvilkas försvar vi åtagi
oss; att de förbindelser vi ingått med Italien, di
vi lade en garnison i Ancona; med Spanien då v
undertecknade qvadupeltraktaten, med Belgien
intogo Antwerpens citadell; att alla de förbindelser
som första ögonblickets hetta erfordrade att vi ån
grade, det vi ingått dem, att vi ånyo skulle ing
dem, om de kunde gjöras ogjorda; att vi hvarj
dag allt mer slute oss inom oss sjelfva, för at
blott sysselsätta oss med oss allena; var sådant ic
ke att bekräfta deras farhågor, som anklagade re
geringen för att glömma sitt ursprung och den re
volution, som skapat henne? Var sådant icke at
öfverskrida det mål, sam man borde nöja sig mer
att uppnå? — — — — (Forts.)