ihärdig och outtröttelig standakughet, ända tilll;
dess den offentliga makten, återkommen tilllsg
känslan af sin pligt och sin förmåga, alltid kun-g
de stå färdig att handla, och partierna blifvit d
nog modfällda, att afstå från att mer gripa till c
vapen. — — — — — I
Men det var äfven under en vigtigare syn-lg
punkt, som man borde veta motstå sinnenasy
hänförelse. Landets känslor, som så länge blif-jÖ
vit kränkta, hade ändteligen kommit till ett ut-
brott. De Europeiska regeringarna hade be-
gagnat Bourbonerna som ett medel att betvin-
ga Frankrike. Detta, som upprest sig, hade ka-
stat dem bort för deras fötter. Det ville öf-
verallt understödja dessa oväntade hvälfningar,
som utbrustit i Bologna, Brässel, Warschau
och på andra ställen. Det allmänna kriget ha-
de visserligen då utsigter till framgång i Frans-
männens entusiasm, i denna öfverraskning ,
som förlamade alla regeringars kraft; men det
var hvarken menskligt, eller klokt, eller för-
nuftigt. Frankrike kunde ej utgjuta sitt blod
för alla andra folks möjliga eller icke möjliga
frihet. Denna frihet skulle sannolikt icke ut-
gått från kriget. Det allmänna kriget, i afsigt
att forma verlden efter vår afbild, var sluteli-
gen ett företag, hvaremot revolutionen och Na-
poleon strandat. Det var att åter förnya alla
det sistförflutna halfva seklets felsteg, utan sam-
ma ursägter, och kanhända utan samma storhet.
aJag har förenat mig med regeringen, för att
genomföra det system, som bestod i att inskränka
Frankrikes uppdrag inom det möjligas gränser.
Då man ej kunde med vapen understödja Polen,
har man för det åberopat traktaters och mensklig-
hetens fordran. Då man ej kunde förändra Itali-
ens belägenhet utan ett allmänt krig, har man
motvägt det välde, som sökte der odeladt uppresa
sig; mot Österrikarnes invasion har man ställt An-
conas ockuperande; och för att förekomma vapen-
styrkans förnyade användande, har man för Ro-
magnan fordrat några administrativa förbättringar.
Man har erkänt Spanska revolutionen, och man
har, medelst en traktat, gifvit henne hopp, att hon
ej skulle gå under. Man har slutligen skyddat
Belgien, icke blott genom negociationer, utan äfven
genom vapnen, emedan vår omedelbara säkerhet
fordrade det, och emedan vår arm på detta af-
stånd kunde handla lika hastigt som säkert.
aSådant är då detta system, som man kallat
motståndssystemel. Talaren erinrar, att detta sy-
stem var hans, att han alltid försvarat det, både
som minister, innan han blef det och sedan han
upphörde att vara det; att han gick ur kabinettet,
emedan den rådande politiken ej mer var den-
samma, och att han i April 4837 vägrade åter in-
gå deri, tillika med marskalken Soult, derföre, att
det icke mer kunde göras gällande. Han fortfar
derefter sålunda:
Då den materiella ordningen var återställd, tor-
de regeringen förstå urskilja det ögonblick, då hen-
nes existens ej mer var i fara, då den offentliga
makten öfverallt var färdig att lyda henne, och då
partierna, som märkt detta, upphört att väpna sig.
När sådant inträffat, borde hon bli lugn, fördrag-
sam, och afstå från stränga åtgärder, som deref-
ter icke medförde någon nytta, Hon hade enligt
min tanka, gjort rätt i att qväfva dessa associati-
orer, som tilläto en exalterad ungdom och vilse-
förde arbetare att offentligt organisera armter;
hon hade gjort rätt i att förbjuda pressen uppma-
ningar till uppror och förolämpningar mot konun-
gens person. Men då intet parti mer vågade trot-
sa Nationalgardet och armeen, då pressen, inseen-
de sina misstag, blifvit mindre uppviglande och
mindre förolämpande, var det väl lämpligt att ho-
pa lagar på lagar, till dess man i kammaren rönte
en ekiatant motgång, den mot disiunktionslagen?
. Man hade gjort rätt i att i första ögonblicket
motverka denna irritation, som, under det bon
förföljde hvad man kallade Carlisterne och prest-
partiet, kunde åstadkomma en administrativ hvälf-
ning eller en brytning med landets gamla religion;
men borde man derföre genast öfvergå till dessa
okloka försigtighetsmått mot de män, som förkasta
den nuvarande regeringen, till desse uppmuntrin-
gar åt presterskapet, som röja nya regeringars
svaghet, då de hafva alltför brådtom att aflägsna
sig från sitt ursprung?
aMen nya regeringar stå bland skär och i klip-
por. Om de äro våldsamma, som vår revolutio-
nära regering, proskribera de samfundets högre
klasser; om de äro moderata, röja de en barnsiig
otålighet. att samla dem omkring sig. Då Napo-
ieon, återkallade emigranterna, då han åter upp-
reste altarna, var sådant en djup statskonst; men
då han, fattad af en fåfänga, hvarföre sjelfva snil-
let icke ens är fritaget, sökte draga desse sam-
ma emigranter ti!l sitt hof och omkring sin thron
hopa hela kyrkans prakt, var han då lika stor och
lika klok?
cOch likväl var Napoleon en man af ett omätligt
snille, af en ofantlig ära; han kunde ba sina Svag-
heter! Men vi, moderata regeringar, utan annan
ära, än denna solida och mogna, som en lång vis-
het förvärfvar, vi, hvilkas snille bör vara det en-
kla förståndet, om vi gifva vika för en sådan o-
tålighet, äro vi oskickliga, såra till egen skada
vådliga natisanalkänslor. och unnmuntra mer än en