de, som hörde dit, på konungens bekostnad;
men de spektakler, illuminationer och andra fe-
ster, som der gålvos, voro offentliga för folket,
som deltog deri så långt rummet medgaf. Gu-
staf slösade ej med penningar, lika litet som
med titlar och dekorationer. Sjelfve hans älsk-
lingar erhöllo af förra slaget blott det nödvän-
digaste och af det sednare slaget, för det me-
sta intet. Vid hans små supter åt man vid
småbord, han sjelf vanligen intet, och hans dryck
bestod för det mesta af seltzervatten. Det sä-
ges, att han någon gång roat sig med att upp-
muntra sina gäster att dricka, för att se vinets
effekt på dem. Det har hlifvit så mycket för-
säkradt om hans slöseri och penningebehof, att
detta blifvit ett slags trosartikel, hvarpå ingen
numera tviflar. Rec., som likväl erfarit, att det
som säges, likväl just icke alltid är det som
verkligen så förhåller sig, har gjort sig mödan,
att i officiella källor skaffa sig någon bekräftel-
se på dessa uppgifter. Han har visserligen ic-
ke haft tid att gå i botten med en sådan un-
dersökning; men redan det flyktiga ögonkastet
har sagt honom följande:
På 1778 års riksdag anslogo Ständerna åt ko-
nungen en förhöjning i hans handpenningar från
43,000 till 400,000 Rdr; åt drottningen och
hertig Carl hvardera ett kapital af 100,000
och åt kronprinsen en faddergåfva af 300,000
Rdr, hvaraf konungen likväl efterskänkte en tre-
djedel. Vid 4789 års riksdag garanterades krigs-
skulderna, hvilken garanti på Gefle riksdag be-
kräftades. Utom dessa krigsskulder och de of-
vannämnde gåfvorna, hvarken begärde eller er-
höll Gustaf 1II under hela sin regering af Stän-
derna någon ny bevillning. Tvertom befanns
den, som 4774 års ständer beslutat, år 4778
till åtskilliga delar upphörd och eftergifven.
Vid sistnämnde riksdag förklarade Ständerna,
att, ehuru bristerna för statsbehofven vid si-
sta riksdag befunnits ganska stora, hade Kongl.
Maj:t besörjt desamma, vida öfver hvad förmodas
kunnat, och bragt slatsverket i sådan ordning,
hvaruti det förut på mer än 30 år icke varit,a
och vid 4786 års tillkännagaf Statsutskottet,
att riket icke Mifvit med någon ny gäld bela-
stadt. Till betalande af riksskulden efter kri-
gets slut, begärdes af ständerna år 41792 ingen
annan bevillning än densamma, som de år 1789
åtagit sig. Granskar man riksstaterna, så be-
finnes det, att dessa för hela Sverge och Fin-
land år 4777 utgjorde 4,661,274 Råur; vid
riksdagen året derpå ökades, som man sett,
konungens handpenningar, hvarförutan stora- och
skärgårdsflottans byggnad medtog betydliga sum-
mor. Man skulle då tro, att statsutgifterna må-
ste ansenligt ökas. Nå väl, år 1788 voro de,
enligt den vid årets början uppgjorda rikssta-
ten, beräknade till 5,748.933 Rdr. De hade
såkunda på dessa elfva år minskats med en fjer-
dedel.. Men hofvets? frågar man. Se här: år
1777 upptog hela hbofstaten, lifdrabant-korpsen
inberäknad, 382,075 Rdr. År 4788 voro ut-
gifterna derför 499,079; häraf voro Konungens
och drottningens enskilda hofkostnader, utom
stallet, 5320,770 Rdr. I denna summa ingår
likväl konungens handpenningar, eller som de
nu kallas: extra utgiftsmedel, och hvaraf thea-
tern medtog 4-3 delar eller 80,000 Rdr. Hand-
penningarne, såsom konungen enskildt tillhöriga,
anföras i rund summa och äro ej detaljerade.
Det öfriga deremot noggrant specificeradt, hvar-
je löntagare uppgilven, äfven det egentliga s.
Ik. hofkapellet, som kostade 5007 Rdr, hofjagt-
varfvet rm. m. Kostnaden för Konungens re-
sor finnas deri, och den egentliga förtäringen
är beräknad till 72,000 Rdr. (För omkostna-
derna vid drottningens år 1782 nedkomst vo-
ro enligt ett Kongl. bref, -heräknade 40.006
Rdr.) Om Konungen haft några ytterligare en-
skilda behof, känner man icke, men det är
åtminstone svårt att pissa till, hvari de skulle
kunnat bestå. Anmärkom derjemte, att resul-
jtatet af Gustafs s. k. slöseri tillföll nationen
och staten. Operahuset, som han byggde, ble!
statens. Haga likaså. De statyer och konst-
stycken, han köpte i Italien, blefvo ej hans en-
skilda tillbörighet, uian rikets, och den yp-
persta antik, hela det nordliga Europa äger,
Endymion, blef genom honom Sverges och der
Svenska konstens egendom. Han begick natt-
I varden i Peters-kyrkan. Man har kallat äfven
detta ett theaterspel. Skulle man icke möj-
ligtvis med lika mycket skäl deri kunna se en