de, som hörde dit, på konungens bekostnad; men de spektakler, illuminationer och andra fester, som der gålvos, voro offentliga för folket, som deltog deri så långt rummet medgaf. Gustaf slösade ej med penningar, lika litet som med titlar och dekorationer. Sjelfve hans älsklingar erhöllo af förra slaget blott det nödvändigaste och af det sednare slaget, för det mesta intet. Vid hans små supter åt man vid småbord, han sjelf vanligen intet, och hans dryck bestod för det mesta af seltzervatten. Det säges, att han någon gång roat sig med att uppmuntra sina gäster att dricka, för att se vinets effekt på dem. Det har hlifvit så mycket försäkradt om hans slöseri och penningebehof, att detta blifvit ett slags trosartikel, hvarpå ingen numera tviflar. Rec., som likväl erfarit, att det som säges, likväl just icke alltid är det som verkligen så förhåller sig, har gjort sig mödan, att i officiella källor skaffa sig någon bekräftelse på dessa uppgifter. Han har visserligen icke haft tid att gå i botten med en sådan undersökning; men redan det flyktiga ögonkastet har sagt honom följande: På 1778 års riksdag anslogo Ständerna åt konungen en förhöjning i hans handpenningar från 43,000 till 400,000 Rdr; åt drottningen och hertig Carl hvardera ett kapital af 100,000 och åt kronprinsen en faddergåfva af 300,000 Rdr, hvaraf konungen likväl efterskänkte en tredjedel. Vid 4789 års riksdag garanterades krigsskulderna, hvilken garanti på Gefle riksdag bekräftades. Utom dessa krigsskulder och de ofvannämnde gåfvorna, hvarken begärde eller erhöll Gustaf 1II under hela sin regering af Ständerna någon ny bevillning. Tvertom befanns den, som 4774 års ständer beslutat, år 4778 till åtskilliga delar upphörd och eftergifven. Vid sistnämnde riksdag förklarade Ständerna, att, ehuru bristerna för statsbehofven vid sista riksdag befunnits ganska stora, hade Kongl. Maj:t besörjt desamma, vida öfver hvad förmodas kunnat, och bragt slatsverket i sådan ordning, hvaruti det förut på mer än 30 år icke varit,a och vid 4786 års tillkännagaf Statsutskottet, att riket icke Mifvit med någon ny gäld belastadt. Till betalande af riksskulden efter krigets slut, begärdes af ständerna år 41792 ingen annan bevillning än densamma, som de år 1789 åtagit sig. Granskar man riksstaterna, så befinnes det, att dessa för hela Sverge och Finland år 4777 utgjorde 4,661,274 Råur; vid riksdagen året derpå ökades, som man sett, konungens handpenningar, hvarförutan storaoch skärgårdsflottans byggnad medtog betydliga summor. Man skulle då tro, att statsutgifterna måste ansenligt ökas. Nå väl, år 1788 voro de, enligt den vid årets början uppgjorda riksstaten, beräknade till 5,748.933 Rdr. De hade såkunda på dessa elfva år minskats med en fjerdedel.. Men hofvets? frågar man. Se här: år 1777 upptog hela hbofstaten, lifdrabant-korpsen inberäknad, 382,075 Rdr. År 4788 voro utgifterna derför 499,079; häraf voro Konungens och drottningens enskilda hofkostnader, utom stallet, 5320,770 Rdr. I denna summa ingår likväl konungens handpenningar, eller som de nu kallas: extra utgiftsmedel, och hvaraf theatern medtog 4-3 delar eller 80,000 Rdr. Handpenningarne, såsom konungen enskildt tillhöriga, anföras i rund summa och äro ej detaljerade. Det öfriga deremot noggrant specificeradt, hvarje löntagare uppgilven, äfven det egentliga s. Ik. hofkapellet, som kostade 5007 Rdr, hofjagtvarfvet rm. m. Kostnaden för Konungens resor finnas deri, och den egentliga förtäringen är beräknad till 72,000 Rdr. (För omkostnaderna vid drottningens år 1782 nedkomst voro enligt ett Kongl. bref, -heräknade 40.006 Rdr.) Om Konungen haft några ytterligare enskilda behof, känner man icke, men det är åtminstone svårt att pissa till, hvari de skulle kunnat bestå. Anmärkom derjemte, att resuljtatet af Gustafs s. k. slöseri tillföll nationen och staten. Operahuset, som han byggde, ble! statens. Haga likaså. De statyer och konststycken, han köpte i Italien, blefvo ej hans enskilda tillbörighet, uian rikets, och den yppersta antik, hela det nordliga Europa äger, Endymion, blef genom honom Sverges och der Svenska konstens egendom. Han begick nattI varden i Peters-kyrkan. Man har kallat äfven detta ett theaterspel. Skulle man icke möjligtvis med lika mycket skäl deri kunna se en