Detta intresse tillintetgöres likväl, i vår tan-
ka, till det mesta af ett hufvudfel. Boken kal-
las nemligen Gustaf den Tredje och hans hofc;
den ger sig ut för en karakters- och sedemål-
ninga af hans tid; Författaren säger sig halva
samiat någorlunda rikhaltiga materialier,c an-
gående Gustaf III och hans hof; han har in-
för sitt samvetes domstol strängt ransakat sina
omdömen öfver denna furstex, och resultatet
har varit den öfvertygelse, att han ,icke fram-
ställt honom bättre eller sämre, än han för-
tjent. Han kallar sitt försök i viss mån hi-
storiskt, säger sig hafva sökt bibehålla histo-
riens färger, i hvad som angår de historiska
karakterernek o. s. v. Arbetet är följaktligen
till sin syftning och, enligt Författarens eget
påstående, en historisk karaktersskildring af en
svensk konung och hans omgifningar. Författa-
ren har sjelf gifvit läsaren anspråk att bedöma
det under denna synpunkt. Det rörer dertill
en konung, om hvilken meningarna varit mer
delade, än om de fleste andre svenske konun-
gar, och om hvilken följaktligen en sannings-
älskande och sjelfständig skribent borde vara
ytterst nogräknad, att ej framställa något, som
strider emot sträng sanning.
Rec. har hört mycket talas om Gustaf III:s
fel, om hans förderf, hans slöseri, de olyckor,
han bragte öfver landet; huru han var rå i
sina nöjen, trolös i sitt handlingssätt, gudlös
och lättsinnig; huru han började kriget, för att
betäcka sina enskilda, ofantliga skulder; huru
han sjelf tillställt Anjala-förbundet, för att få
en förevändning att utvidga sin makt; huru han
gjort allt möjligt ondt och föröfvat alla möjliga
brott. Af andra ganska aktningsvärda perso-
ner åter har Rec. hört raka motsatsen till dessa
uppgifter. Otvifvelaktigt är det också, att nå-
got af det förra är sanning och att fläckar verk-
ligen finnas på denna konungs minne. En så-
dan blir det t. ex. alltid, att Gustaf III införde
kronobrännerierna, hvilket onekligen var ett
stort misstag; att han år 41772 öfverändaka-
stade de då rådande partierna; att han verk-
ställde 4789 års statskupp, som emot ådeln
uppreste de ofrälse stånden, att han derigenom
förstörde den plan, hvilken yttrade sig år
4786 och kom till utbrott i Anjala, pla-
nen, att äterföra 1720 års regeringsform; att
de, hvilkas ansträngningar härigenom tillin-
ietgjordes, hatade och förkättrade sin se-
grande fiende: att han genom tryckfribetens
bämmande sjelf hindrade sanningens spridande,
men gaf en ökad fart åt lögnen, som äfven der-
före öfver horom utkräfde sin rätt, samt dess-
utom fick plikta med lifvet. Men just när man;
erinrar sig allt detta, torde man lätt finna, med
hvilken varsamhet den, som vill lära känna Gu-
staf IIT, måste lyssna till hvad som blifvit sagdt
om honom. Låtom oss då se, huru det blifvit
följdt af författaren till närvarande arbete.
Han talar oupphörligt om Gustafs sedeslöshet
och lättsinnighet, kallar honom den kungliga väl-
lustingen, den gamla vällustingen, insinuerar om
hans kärleksäfventyr, låter honom oupphörligt
drieka Champagne, bli berusad deraf, beskrifver
bans supter säsom verkligt sardanapaliska, or-
dar om de höga trymåerna i konungens små-
rum, den bländande ekläreringen derstädes, den
cutmanande prakten; en Grekisk staty der ha-
de kostat Sverige ett nederlag, en alabasterurna
en af de vid Svensksund förlorade fregatterna;
för en fransk leksak hade en Svensk krigare
förblödt 0. s. v. Vi vilja försöka att analytise-
ra dessa påståenden.
Gustaf HI var år 41794 — epoken då arbe-.
tet börjar — 45 år, och således icke gammal.
Han hade aldrig någon mätress, någon älskarin-
na — om han. sisom det sades, stått i något
förtrolig! förhållande till Grefvinnan Ribbing,
tillhörde denna förvillelse hans första ungdom,
och intet spår af någon amurett kan sedan upp-
letas undar hans mannaår. — Han var glad och!
älskade skämtet. Sådana menniskor pläga, ef-
ter en vanlig naturregel. aldrig 1 hjertats djup!
gömma någon ondska eller i sederna något för-
derf. Till sitt lefnadssätt var han måttlis, bod-
ge i några smårum, som voro ingenting min-
dre än praktfulla, och hans dagliga hushållning
kunde ej jemföras med en rik privatmans. Gref-
ve Sköldebrand, Som ej var af Lans vänner,
har till Rec. yttrat, att ett sådant bord, som
JF oo LK f olAÄAttat alla dauaossnsn LA FANA
rann es