d
)
,
r
rehåller några så märkvärdiga saker, att det är
allt skäl att tills vidare anteckna och taga dem
att notam. Minerva har nemligen, sedan den
konstitutionella pressens organer begynte ati li-
tet närmare undersöka den förmenta reaktio-
nens beskaffenhet, på en gång blifvit ganska
angelägen att icke missförstås, och till följd
deraf gjort följande märkliga förklaringar öfver
sin mening:
4:0 Alt ingen bör föreställa sig, det reak-
tionen betyder, att allmänheten skulle blifvit
likgiltig för tryckfriheten.
2:o Aft hennes mening icke varit, att all-
mänheten skulle vilja umbära en liberal, en
fri, ja en verkligt fri, eller en s. k. opposi-
tions-press, utan tvärtom en fri press och en
oppositionspress ahör till den nuvarande Sven-
ska allmänhetens behof.u
30 Att hon icke heller anser allmänheten
vilja, att granskningen af offentliga personer,
ci anseende till egenskaper, förmågor och hand-
elingssätt, hädanefter skall upphöra.
Det vigtigaste af allt är dock, hvad hon för-
menar reaktionen vilja angående 4: yttrande-
rätten öfver regeringsåtgärder, Skullex, heter
det, axsamma folk än hafva börjat inse, att det:
slags ministeriell ansvarighet, som i andra län-
der existerar moraliskt och solidariskt, här i
landet, hvarest ingen ministerial-styrelse existe-
rar, endast är en politisk fiction, så hindrar
detta icke från att likaledes inse, att, så framt
den grundlagsenliga rätten att yttra sig om al-
la regeringsåtgärder, under det man efterkom-
mer dem, skall kunna förenas med Konunga-
värdighetens oantastlighet, så behöfves någon
substitution, för att få ett objekt, och att det-
ta helt naturligt erbjuder sig i rådkammaren.
Härvid tröstar man sig med, att summum jus
är summa injuria, och att en numera häfdvun-
nen sak icke kan vara obekant för den, som
träder in i hesagde Kammare. Också kan man
väl säga, att om detta förhållande är i vårt
samhällskick en fiction, så gifvas länder, som
stå i våra dagar mycket högt på den consti-
tutionellt politiska rangordningen, uti hvilka
I
tigheten
hela samhällskicket är en fiction, men hvarest
man, oansedt sådant både är uppläst och er-
kändt, fortfar att med god uppsyn röra sig i
fictionen. Man vill dessutom i Sverige gerna
hafva ordet fritt om alla embetsmän, af hvil-
ka man styres och administreras, ifrån Presi-
denten till Advokatfiskalen, och ifrån Lands-
höfdingen tili fjerdingsmannen, huruvida de du-
ga till sina sysslor, och göra väl ifrån sig, hvad
dem tillhör. Det är visst icke detta, som Re-
aktionen åsyftar att få afskaffadt.
Vi utbedje oss att specielt få fästa Läsarens
noggranna uppmärksamhet på denna sista punkt,
såsom ett af de märkligaste momenter, hvila
styrelsepressen hittills företett. För att rätt fatta
dess betydelse, bör man påminna sig det feno-
men, som förekom 41828 —530 årens riksdag, att
nemligen en ny tidning, med titeln Den o-
bjudne Gästen då uppsattes, redigerad af Sven-
ska Minervas nuvarande utgifvare, och att den-
na tidning hade till sitt enda synbara, jemväl
tydligt bekända syftemål, att försvara den reni
monarkiska principen emot alla försök att få
de konstitutionella iderna om yttranderätten
tillämpade på det Svenska statsskicket. Eller
för att tydligare uttrycka oss, detta syftemi
var att bibringa allmänheten den föreställnin-
gen, att någon inför opinionen ansvarig rege-
ringspersonal icke funnes i Svarige, i anseende
ltill Konungens rätt att allena besluta, och at
regeringsformen följaktligen icke medgåfve räl-
at yttra sig fritt öfver Regerinzen:
handlingar här, på samma sätt som i England
och Frankrike, eiler utan annan inskränkning.
än de gränser, dem lagen i allmänhet stadga!
emot ett smädigt eller skändligt skrifsätt, de
vill säga emot antingen förtal och dikter, som
gå på personernes borgerliga namn och rykte
eller förolämpande och skymflliga uttryck af der
beskaffenhet, att de, äfven muntligen och i all.
männa sammanlefnaden yttrade, kunna leda ti!
ansvar. Det bör vidare ihigkommas, att Sven.
ska Minerva, som efterträdde den Objudn
Gästen, ända intill sistlidne sommar alitid för.
svarat samma sats, hvars sednaste praktisk;
tillämpniag försöktes i den famösa rättegingel
emot Assessor Crusenstolpe, och det bör kan
hända såsom en upplysande hiomständighe! der
vid icke glömmas, att Minerva icke egentlige:
a I befattat sig med någon ständig redogrelse fö
daganc nvhatar allar väalat vunna hvad man an