funnits rätt klokt, att bittert tadla det ihärdi-
ga försvaret af serskild nationalitet hos det land
som ficks (för att tala med de devouerade), un-
der det man söker skrämma oss med ett dy-
likt (förmodadt, men aldrig bevisadt) sträfvande
hos det landet, som icke ficks, och bevisa oss
att vi just derföre icke borde eftersträfva det
Man bör nemligen icke kunna dölja för sig, at
de ifrågavarande anspråken voro mera att vän.
ta ifrån ett folk, som aldrig varit med oss för-
enadt, utan tvärtom alltid stått mot oss som fi-
ende, än från ett, som sedan sekler varit mec
oss införlifvadt, men blott i några år från os
skildt. Hos detta funnos redan Svenska sedva.
nor, lagar, ekonomiska författningar, administra-
tiva former; allt var Svenskt. Om någonsin er
stat icke bordt hesitera att förena med sig er
provins, så var det visserligen här. Och likvä
har man drömt om faror, dem man deremot
icke kunnat se i en acqvisition från ett vild:
främmande, oftast fiendtligt rike! Detta är san-
nerligen consequence.
Ailt, hvad som sker, sempre bene. Den
officiella eller officiösa skarpsinnigheten får ef-
teråt påhitta försvaret. Sålunda hafva vi ändt-
ligen fått vidlyftiga, dialektiska arbeten, ej utar
sin andel af fiction, för att bevisa, det Sveriges
politik 4812 var idel vishet, då hon hjelpte
att rädda och konsolidera arffendens makt; då
hon släppte ur händerna det enda tillfälle, som
kanske på sekler visar sig, att återvinna de
gamla Svenska odalägo-väldet och trygga en
framtid; då hon, som pris för sin bercdvillig-
het att hjelpa den nödställde fenden, betingade
sig det nöjet att afträda sin sista utäga emoi
en nominel vinst af en icke fartig grannes ic-
ke nominella, utan verkliga förlust; då hon så-
lunda försvagade den icke farlige, för att for-
slärka den farlige; då hon till och med glöm-
de att betinga oss, de segrande, befrielse från
bull i ett farvatten, hvars ena kust vi äga; då
hon, med ett ord, gick ur striden med seger
och — förluster, och ställde så till, att frågan,
huruvida Rysslands och Sveriges strider äro
slutade,, kan vara ett lika bittert skämt, som
len frågan, om örnens och sparfvens strider
äro slutade. Det hade dock kunnat vara an-
norlunda!