kretsen af europeisk civilisation, dit de i många sekler hört. Det moln, som håller på att uppstiga öfver deras horisont, bör icke afskräcka oss från en återförening, utan tvärtom uppmana oss att, medan ännu är tid, söka henne; hon skall skingra molnet genom strålarna af Svensk odling Svensk lagbundenhet, Svensk offentlighet. Om inom Finland ett litet parti funnes, som vore afvogt mot återföreningen, så skulle dock detta ingenting förmå mot nationens böjelse, hvilken bestämdt önskar, ifrigt önskar den, och det till stor del just för att utgöra en del af en stat, hvars tendens och grundlagar motarbeta: dylika amoln,, i ställt för en, som just fostrar dem. Hr Geijer stämplar med namn af fördomar och passioner, den grund, bvarpå vi och mil. lioner med oss byggt tron på möjligheten af en återförening, och påstår, att de clernat vapen åt en hätskhet, för hvilken hvarje förevändning synes välkommen., Detta otäcka utfall mot hvar och en, som vågar tänka olika med den lärde mannen, borde beröfva honom allt skydd mot insinuationer om bevekelsegrunder; men hans motståndare hafva verkligen bättre vett, än att betala sådant med lika mått, äfven då det är så väl förtjent, som i frågan om möjligheten af Finlands återvinnande, deri han är vederlagd af så minga och med så goda skäl. Förmodligen blifver hans dom lika hård öfver alla, som våga bysa olika tankar med honom äfven i den sist ventilerade frågan, eller om de nya förhållanden, hvari han inbillar sig att Sverige skulle hafva kommit genom försöket att återknyta de gamla. Men detta skall icke afskräcka oss från att yttra vårt omdöme äfven deröfver. Nu skulle dessa förhållanden möjligen blifva genanta, fast ingalunda farliga; men då, år 1842, efter tre års alsöndring, hade såkert inga hinder eller svårigheter uppstått, åtminstone icke från Finnarnes sida, utom möjligen frånjde s.k. amolnenn, d. v. s. magnat-intresset. På den korta tiden hade väl detta dock icke hunnit synnerligen tillväxa eller förändra sig, utan var säkert icke värre, än då det spökade 4789. Vore en dylik anledning nog att förkasta en del af riket, så hade vi ju bordt redan då afträda Finland och borde än i dag skilja från oss hvarje annan provins, der magnat-intresset öfverväger och är skadligt. Vi hafva annars icke sett någon magt, minst Ryssland, sky att i ett fredsslut hålla till godo en provins derföre, att dess inre institutioner och intressen äro så eller så heskaffade. Om, såsom Hr G. säger, askenbara verkligheter, finnas, få vi säkert dit räkna de olägenheter, som för Sverige skulle hafva uppstått af Finlands återvinnande år 18192; och farhågorna derför spökade också icke då, utan äro en uppfinning af sednare datum. Man hade ännu icke utfunderat den sofismen, att Finland skulle kunna vilja mot Sverige yrka en sjelfständighet, som det icke någonsin påtänkt att yrka mot Ryssland, och att Sverige måst försvara Finland både mot Finland sjelft och emot Ryssland, som aldrig kunnat öfvergifva planen att återeröfra Finland. Om ordet åter eröfra här skall äga någon sorts bindande kraft, så bör den väl ligga deruti, att Ryssland icke haft lust till Finland förr, än det en gång varit i besittning deraf, hvilket strider mot erfarenheten. Europa torde snart med förskräckelse finna, att den östra kolossen icke mindre ifrigt åtrår länder, dem han förr ej ägt, än dem han redan en gång tillegnat sig. Att Finland specielt skul-! le mera behöft försvaras mot Ryssland, än Sve1 rige hehöfver det, skall ingen inbilla Svenskarna, ej heller att försvaret blifvit svårare. med än utan en förmur, som mottagit och utmattat första choquen, innan den hunnit till rikets medelpunkt. Att man velat vidröra de svårigheter, som skulle kunnat uppkomma af anspråk på egen nationalitet, dem man pådiktat Finnarna, förefaller ganska besynnerligt i samma stund, då för-eningen med Norrige framställes såsom det lyckligare alternativet, såsom en mer än tillräcklig ersättning för Finland. De douverade publicisterne hafva ganska illa betänkt sig, när de ut-!. farit mot Norrmännens anspråk: de hafva icke besinnat, huru mycket terrain de beröfvat sig sjelfva, när en gång striden skulle uppstå om den större eller mindre fördelen af det vestra surrogatet framför den östra förlusten. Men förmodligen föreställde man sig icke, att a Rh -. 2 ss