ULVCE AUIHSVIIR Sal du UU LI UHUUTDS ATL TECLe TY TL
han månne icke, att han kan missleda månget
oförvaradt sinne och väcka misströstan och be-
kymmer i månget enfaldigare hjerta, om han
icke tänker rätt öfver det sanna, om han icke
-Trätt känner det heliga? Kristendomen är san-
ningens, fridens och kärlekens religion, och dess
I verkningar omfatta både tiden och evigheten;
Idet är derföre icke ett arbete af några år el-
ler månader att uppfatta dess väsende och anda.
JEn erfarenhetsrik och mångpröfvad lefnad är
loftast, om icke alltid, det enda medlet att
vinna frid med sig sjelf och verlden, och ingen
I må dessförutan våga tilltro sig en lefvande kun-
skap om ordet och dess kraft till förbättring
loch helgelse. Menniskohjertat är en hel verld
för sig, der alla verkningar i andeligt afseende
i någon mån kunna jemnföras med ljusets i den
synliga naturen: det gifves för det en morgon:
i lifvet, en middag och en afton, som är grän-
sen för alla jordens förhoppningar, men ofta
skönare och lugnare, än alla den föregående
dagens stunder, om en rätt förtröstan, tillför-
sigt och fromhet med den inträdt i våra bo-
ningar. Men icke när solen begynner att luta
mot sin nedergång, utan måhända när hon hun-
nit något öfver sin middagshöjd och icke mera
kastar sina strålar så lodrätt öfver vår bana,
är den rätta stunden att verka med framgång
och nytta i lifvet. Dagens föregående väkter
äro visserligen äfven arbetsstunder; men liksom
blomman i sin knopp icke redan bär frukter,
utan förut utvecklar sig ända till fulländning,
så äfven med menniskan; hon behöfver se och
erfara mycket, innan hon lärt inse, hvad som
är det högsta och yttersta för allt vårt sträf-
vande. En sådan successif själskrafternas ut-
veckling antydes i Frälsarens eget tal till lär-
jungarna i Joh. 16 kap., der han säger, att han
ännu hade mycket att förkunna dem, men de
kunde icke nu bära det; men när han kommer,
som är sanningens ande, han skall leda dem uti
all sanning. Men huru mången tilltror sig icke
utan sjelfpröfning och strid och utan allvarlig
forskning i skrifterna hafva undfått denna an-
dans högre kraft, som öfverallt i nya testamen-
tet anses såsom den helgade kallelsens insegel!
Och likväl är det nästan ingen af kristendo-
mens läror och ibland andra t. ex den om tron
och gerningarna, som icke företer de största
svårigheter vid förklaringen och derföre for-
drar den högsta andeliga upplysning, en helgad
och ren vilja och djup insigt i allt, som hörer
till menniskolefvernets egentliga mål och be-
stämmelse. Högst betydelsefull är i detta af-
seende sista versen af Joh. evang.: ,Äro ock
många andra ting, som Jesus gjorde, hvilka om
the thet ena med thet andra skrefvos, tror jag,
att verlden icke skulle kunna begripa the böc-
ker, som skrifvas skulle. Derföre skref dem
icke heller Johannes, som genom sin mästares
lära och umgänge blifvit invigd till det högre
ljusets tjenst, och lärde, att till en sann och
fullkomlig religionskunskap fordras att kunna
hållet och väsendet i den kristna tron. Och
denna öfvertygelse var den rådande bland den
kristna församlingens första lärare och framgent
matorernas uppträdande; och vår egen samtid
är genom sin grundliga filologi och skrifttolk-
ning icke den minst utmärkta; och ehuru många
villor och misstag än må hafva uppkommit ge-
nom filosofiens inblandande i religionsundersök-
ningarna, så är det likväl oemotsägligt, att ännu
flere skulle blifvit föranledda och följt af det
oupplysta menniskoförståndets bemödanden att
bringa enhet i sina föreställningar. Och huru
skulle väl en sann kristlig och vetenskaplig re-
ligionslära kunna tillvägabringas utan i harmoni
med de eviga grunderna för den Allsmäktiges
begripa de ting, som egentligen utgöra inne-l
genom scholastikernas tidehvarf ända till refor-
öfriga verk i hela skapelsen och dennas högsta j
id, det menskliga förnuftet? Är försoningens
handling ett nådens och kärlekens heliga värf,
som skulle återföra hoppets frid och glädje
bland menniskorna, så äterupptages icke min-
dre derigenom det fallna slägtet af den eviga
rättfärdigheten till delaktighet af allt det sanna,
goda och heliga, som utgör dess eget väsende
och i andans rikedom utgjuter sig i själen.
Men det eviga förnuftet, tankans och vetandets
högsta fullkomlighet, uppenbarar sig endast i
och genom kärleken, som är det gudomligas
ide, tänkt i sina förhållanden och således så-
som skapare, försonare och heliggörare. Må
arna danrnfönaRn fö 2l.2?2 FF PIF oo MA LL a: ooo I Ls