andet härmed hos oss, skola blifva särdeles interessanta; det kan man redan sluta deraf, alt han, efter hvad som tros, gjort det till en oföränderlig regel för sig, att alltid studera skolväsendet på sin egen kammare, för att icke blifva störd af yttre intryck. Redan hafva vi ju — såsom ett prof på hans inspirerade uppfattning af facta — sett huru han i Revue de Paris berättat, att ledamöterna af den Fransyska expeditionen på hela den väg de tillryggalade i Norge, Sverge och ända till Nord Cap, träffade fiskare och bönder, som apratadea med dem sannolikt på Fransyska? om den unge fursten (Ludvig Filip,) den de fordom kännt, hvars anspråkslösa väsen de berömde, och hvars historia de berättade för sina barn, och huruledes detven-: ne konungars namn, hvilka besökt dessa nordliga trakter (Christian IV af Danmark och Ludvig Filip) genom folksagan, ablifvit kända i alla Norges halmtäckta hyddor. Skulle äfven sanningen af hvad sålunda blifvit berättadt icke så noga kunna. dokumenteras — hvem har väl frågat derefter? Men det är icke Hr Marmier ensam, som fått denna sköna fantasiens och inspirationens gåfva. Hon synes vara gemensam för många af dem, som på ett eller aanat sätt kommit i beröring med den Fransyska vetenskapliga expeditionen. Ett bevis d erpå innehåller Journal des Debats för d.15 November, hvari en skrifvelse förekommer från Fransyka ministern i Stockholm till ministern för allmänna undervisningen i Paris rörande några böcker, dem expeditionen medförde till utdelning på åtskilliga ställen. I detta bref försäkras, att de lärde på Skandinaviska halfön askreko af glädje öfver denna liberalitet), Det der är nu visserligen något väl starkt; men en sanning är det, att nämnde expeditlions närvaro betecknade en ny epok för Norges upplysning, aåtminstone upplysningen om de Fransyska ställningarne och förhållanderne, och väsendet i Frankrike. I synnerhet framträdde på det mest lysande sätt denna rika fantasi i en föregående artikel i samma jurnal, i hvilken förekom en berättelse om expeditionens vistande i Trondbjem. Bland mycket annat talades der äfven om en vacker transparent, som var anbragt på stadshuset i den goda staden Trondhjem, och föreställde de trenne konungarne Carl Johan, Fredrik VI af Danmark och Ludvig Filip, räckande hvarandra händerna. Det är skada att det vackra i denna berättelse till en del förstördes derigenom, att Fransyska Konsuln i Christiania, som för tillfället äfven var närvarande i Trondhjem, skickade en skrifvelse till Journal des DÅ bats, hvari ban försäkrade, att i hela denna berättelse icke fanns ett enda sannt ord. Dock så mYCket äro vi sanningen skyldige att tillstå: det är ganska möjligt, att konsulns, utomdess icke starka, ögon kunna hafva blifvit något bländade genom glansen af den likaledes i samma tidning omtalta (visserligen under en dagsljus sommarnatt) Fransmännen till ära anställda präktiga illuminationen af he1a staden Trondhjem. ) T nämnde skrifvelse heter det: de toutes rotes de la Presque-ile:Scandinave selevent des cris de reconnaissanee, adresses par les savants å notre souverain et å son gouvernemont. EO