RECENSION.
Resa i Tyskland, Frankrike och Italien, -af
Joh. Er. Rydqvist, Stockholm 1838.
Konsten, lika väl som vetenskapen, kan få
sin filosofi; för det sköna kan ges en theori.
En sann konstnär, en med sann känsla för kon-
sten begåfvad betraktare kan svårligen värja sig
för begäret att utreda, huru det sköna verkar
på själen, och stadga vissa allmänna reglor för
icke, blott dess framställning, utan äfven för
dess njutande. Öfver ingenting här i verlden
är imedlertid theoritiserandet så osäkert, så
sväfvande, så föga tillgängligt: för allmängill-
tighet och visshet, som öfver konsten. Hen-
nes väsende är iu ett doft, en själens vällukt,
en uppenbarelse; och huru kan då en flinthård
vetenskaplig theori derom finnas?
Konstnärernes och de sanna konstälskarnes
meditationer öfver sina egna känslor, deras för-
sök att utreda, huru och hvarföre de afficie-
ras af det sköna, hafva imedlertid råkat i hän-
derna på systemlystna speknlanter, som trott
en ann kunna vara så god som en ann och
gripit sig an att flosofera öfver honsten, utan
att någonsin hafva känt (d. v. s. haft känsla för)
henne. En theori har uppstått, i detta såsom
annat, oberoende af möjigen den fullständiga-
ste brist på något att theoretisera öfver, d.. Vv.
s. på de känslor, de uppenbarelser i själen, som
skulle utredas. Theorien har imedlertid gått
sin jemna gång, blifvit allom tillgänglig och all-
mänt antagen. En hvar, som kunnat läsa i bok,
har också kunnat biifva konstdomare, eller in-
prägla hos sig ett helt filosofiskt system af reg-
lor, med sina underaldelningar och exceptioner,
likasom läroböcker i logik, astronomi, landt-
hushållning, ja, Gud frlåta oss, sjelfva kok-
konsten. Likazom man tagit Cajsa Warg i hand
och gått i köket, så har man instuderat sina
konstkritiska kompendier och sedan med friskt
mod gått i galerierna, fritt och obehindradt adö-
mande lefvande och döda. Vanligen hade man
skäl att till de flesta dylika domare ropa, så-
som en? stor författare ropade till anatomen,
som ville dissekera menniskan, för att utfinna,
hvar själen bor: Narr, begriper du icke, att
han? flydde samma ögonblick, då du stack dit
knifven. De likna slafhandlaren, som med kri-
tiskt öga och finger undersöker en skön men-
nistokropp; kärleken är oförenlig med denna
anatomiska dom; han vaknar och lefver i det
hela, i den oförklarliga älsklighet, som förnuf-
,