RECENSION. Resa i Tyskland, Frankrike och Italien, -af Joh. Er. Rydqvist, Stockholm 1838. Konsten, lika väl som vetenskapen, kan få sin filosofi; för det sköna kan ges en theori. En sann konstnär, en med sann känsla för konsten begåfvad betraktare kan svårligen värja sig för begäret att utreda, huru det sköna verkar på själen, och stadga vissa allmänna reglor för icke, blott dess framställning, utan äfven för dess njutande. Öfver ingenting här i verlden är imedlertid theoritiserandet så osäkert, så sväfvande, så föga tillgängligt: för allmängilltighet och visshet, som öfver konsten. Hennes väsende är iu ett doft, en själens vällukt, en uppenbarelse; och huru kan då en flinthård vetenskaplig theori derom finnas? Konstnärernes och de sanna konstälskarnes meditationer öfver sina egna känslor, deras försök att utreda, huru och hvarföre de afficieras af det sköna, hafva imedlertid råkat i händerna på systemlystna speknlanter, som trott en ann kunna vara så god som en ann och gripit sig an att flosofera öfver honsten, utan att någonsin hafva känt (d. v. s. haft känsla för) henne. En theori har uppstått, i detta såsom annat, oberoende af möjigen den fullständigaste brist på något att theoretisera öfver, d.. Vv. s. på de känslor, de uppenbarelser i själen, som skulle utredas. Theorien har imedlertid gått sin jemna gång, blifvit allom tillgänglig och allmänt antagen. En hvar, som kunnat läsa i bok, har också kunnat biifva konstdomare, eller inprägla hos sig ett helt filosofiskt system af reglor, med sina underaldelningar och exceptioner, likasom läroböcker i logik, astronomi, landthushållning, ja, Gud frlåta oss, sjelfva kokkonsten. Likazom man tagit Cajsa Warg i hand och gått i köket, så har man instuderat sina konstkritiska kompendier och sedan med friskt mod gått i galerierna, fritt och obehindradt adömande lefvande och döda. Vanligen hade man skäl att till de flesta dylika domare ropa, såsom en? stor författare ropade till anatomen, som ville dissekera menniskan, för att utfinna, hvar själen bor: Narr, begriper du icke, att han? flydde samma ögonblick, då du stack dit knifven. De likna slafhandlaren, som med kritiskt öga och finger undersöker en skön mennistokropp; kärleken är oförenlig med denna anatomiska dom; han vaknar och lefver i det hela, i den oförklarliga älsklighet, som förnuf,