derigenom, att det vid riksdagarna kommer til allmänhetens kunskap, att de ofta reserverat sig men likväl äro lika ogenerade på sina platser om detta vidunderliga och inkonstitutionella för hållande slutligen gör det klart för allmänhe. ten, att man vill göra allenastyrandet till der första trosartikeln i vår politiska kateches: hvil kens skuld är det väl då, absolutisternas eger eiler de anmärkandes, om all opposition, äfver ställd endast mot sak, och utan att nämna nå. gons person, slutligen kommer att af en inrt nödvändighet mer eller mindre öppet träff den, som man bemödat sig att få betrakta såsom allenastyrande. Vär Svenska grundlag be. faller vördnad för öfverhetens bud, och fria konungens majestät ifrån allt åtal, likasom ifrår allt direkt lastande; men denna grundlag, som gifver konungen oantastlighet inför lagen, kar icke kommendera samma oantastlighet i opinio. nen, som består af inre känslor och tänkesätt i fall de, som borde hafva sig angeläget att närmast vårda vidmakthållandet af aktningen för majestätet, sjelfve genom sina läror underminerg grunden för denna aktning, då de idkeligen bortarbeta den enda möjligheten att förlika den påbjudna vördnaden med rättigheten att klandra sådana offentliga handlingar, som äro skadliga och egnade att väcka missnöje. Om Minerva läst det sista århundradets historia, så torde hon tilläfventyrs ihågkomma, att man i början af Georg III:s regering i England på 1760-talet — vi vilja minnas, att det var under favoriten Lord Butes minister — för-ökte drifva samma spel, som det vi nu omtalat, och till hvilket Minerva blandat korten, neml. att tillintetgöra den fria diskussionen medelst rubricerande af klander mot regeringsåtgärderna såsom majestätsbrott. Jemförelsen visar en träffande likhet i många punkter. Det är icke obekant, hvilken jäsning i sinnena och hvilka lifliga konflikter dessa absolutismens ohöljda bemödanden då förorsakade bland Engelska folket, och den som tilläfventyrs icke äger kunskap derom, kan erhålla en sådan både intressant och lärorik uti inledningen till de sednare upplagorna af de bekanta Letters of Junius; hvaraf det måhända icke kunde vara olämpligt, att vid ett annat lägligare tillfälle meddela en resumå. Det är således frukten af Minervas egen logik samt några blinda devouerades svaghet att ropa amen till densamma, som visat sig uti den bjertare form och mera skärpta ton, oppositionen på det sista året antagit; och hvad den förmenta reaktionen beträffar, så utgör Minervas eget medgifvande, att den icke rörer opinionen om styrelseåtgärderna eller systemet, det bästa beviset på huru mycket hon sjelf räknar på densamma. —