och korta bonjouren, strutta de sorgiöosa Ira och åter i solskenet, med tunna sulor, kanske Itill och med strumpor och skor, hoppande pi de kalla stenarne, och rökande en liten papperscigarett eiler ock en alldeles oformlig cigarr a nära en fots längd och motsvarande bredd, — I båda slagen allmän mode för dagen, — rökanI de, det vill säga, så vida ansigtet icke ända upj under ögonen är inbäddad i en mot den öfriga si lätta och luftiga utstyrseln något bisarrt afstickande så kallad acache-nez, en tjock och varm I heldst ponsoröd, långhalsduk, hvilken som er resbindel, i flera hvarf slås utomkring rock. TIkragen och der vanliga halstoiletten. — Til nämnda figurer kommer efterhand, som dager lider framåt, en mängd af dessa icke mindre PaTrisiska ur de arbetande, och som vi behaga kalla dem, de lägre klasserna, dessa messieurs I I blåa lärftskoltar och, i stället för cigarren, med fett hardt osynligt kritpipsdiminutiv i mungipan, alla likväl, jag behöfver icke säga det, med samIma redan bekanta, omsorgsfullt fasonerade mu. stacher, samma koketteri i afseende på denna naturens lyx, som gjort den store konung Davids son Absalon så bedröfligt namnkunnig. En och annan synes redan släpa med sig under armen sin utkorade grisett, ett brunögdt menniskobarn med håret undangömdt af en småskälmsk neglig eller hopsamladt under en liten gles svart näthufva, med på italienskt vis inflätade bjertröda band, icke alltid precist vacker, men, hvad Fransosen nästan sätter mera värde på och hvarmed han menar en hel hop saker, agentille,, då och då närmande till den blåfrusna näsan en småbehändig bukett af en rosenknopp, omgifven utaf några aromatiska natt-och-dag, den kavaljeren nyss för två sous i förbigående köpt åt henne af en amarchande de violettes, eller de quatre saisons,, såsom hon också, icke utan skäl, kallas, denna Decembers som midsommarns eviga blomstergudinna på trottoirerna i Paris. I fall kopparslantarna räcka till, kan det hända, att den glada älskaren ökar sitt galanteri med anbudet af en näfve brännheta kastanier hos någon af de många kastanje-rostare, som i portgångar och boddörrar hela dagen stå och pusta i sin Lilla jernugn och rulla den deröfver på ett bleck utbredda skalfrukten; och är han riktigt vid humör att slå stort på, går han till och med så långt att af vandrande pastejoch tårt-säljare till delning köpa en gateau, bland dem som ligga närmast upptornade kring fyrfatet på hans lilla kärra, samt röka och osa så förföriska — i sanning en oskattbar läckerhet för en frusen lekamen: ... Men långsefter den genom aChamps Elyseesa fram till triumfbågen ade PFetoile, löpande Neuilly-avenyen står som en dubbel ström af hvarandra mötande hundradetals ekipager i en oafbruten sträcka, subtiliga och knarrande kabrioletter, koschevill-lakerade, silfverbeslagna, koketta promenadkupåer, styfståtliga, af löpare och jägare nedtyngda, förnämt vidlyftiga landåer. Det är den stora verldens damer, de rikes och högt uppsattes döttrar och gemåler, som farit ut att vädra sina behag och sola sina juveler, under det småherrskapet med sina hvitklädda ammor eller sköterskor blifvit nedskickade till Tuilerie-trädgården, att se på svanorna i de halffrusna dammarne, eller till trädgården i Palais Royal, att springa och leka med tunnband, och hoppa öfver snöre, i daggen af dess spelande vattenkonst. Och emellan dessa blänkande åkdon tränga sig hela flockar af ryttare fram och åter, stoltserande Parisare på kabriolerande araber, kutryggiga och gumpande Engelsmän på smalhalsade fullblodshästar i långsträckt traf; en och annan elegant ryttarinna i en liten plymagerad karlhatt och fladdrande ridklädning af svart sammet, åtföljd af ett par kavaljerer eller också blott af en jockej i veckstöflor med gula slag, blandar sig gerna i denna kavalkad, som uti förening med trängseln af de åkande inom några ögonblick inproviserar hvad man hos oss skulle kalla en fest, en fullkomlig första-maj-promenad. Imedlertid hafva, för att en gång tala rätt poetiskt, solens fålar lyckligt och väl hunnit öfver backen af sin dagliga bana, och skuggorna falla allt längre och längre öfver den gamla staden Paris, hvilket på prosa vill säga detsamma som att klockan lider mot fyra, lider mot fem, : mot sex. Hungern, allas vår arga förföljare, 1 evighet lika oafvislig som vid tidens börJan bland paradisets äppelträd, kommer nu att verka ett nnnehåll! 3 dan allma,. Lo. mr an oh