och korta bonjouren, strutta de sorgiöosa Ira
och åter i solskenet, med tunna sulor, kanske
Itill och med strumpor och skor, hoppande pi
de kalla stenarne, och rökande en liten pappers-
cigarett eiler ock en alldeles oformlig cigarr a
nära en fots längd och motsvarande bredd, —
I båda slagen allmän mode för dagen, — rökan-
I de, det vill säga, så vida ansigtet icke ända upj
under ögonen är inbäddad i en mot den öfriga si
lätta och luftiga utstyrseln något bisarrt afstic-
kande så kallad acache-nez, en tjock och varm
I heldst ponsoröd, långhalsduk, hvilken som er
resbindel, i flera hvarf slås utomkring rock.
TIkragen och der vanliga halstoiletten. — Til
nämnda figurer kommer efterhand, som dager
lider framåt, en mängd af dessa icke mindre Pa-
Trisiska ur de arbetande, och som vi behaga kal-
la dem, de lägre klasserna, dessa messieurs I
I blåa lärftskoltar och, i stället för cigarren, med
fett hardt osynligt kritpipsdiminutiv i mungipan,
alla likväl, jag behöfver icke säga det, med sam-
Ima redan bekanta, omsorgsfullt fasonerade mu.
stacher, samma koketteri i afseende på denna
naturens lyx, som gjort den store konung Da-
vids son Absalon så bedröfligt namnkunnig. En
och annan synes redan släpa med sig under ar-
men sin utkorade grisett, ett brunögdt menni-
skobarn med håret undangömdt af en småskälmsk
neglig eller hopsamladt under en liten gles svart
näthufva, med på italienskt vis inflätade bjert-
röda band, icke alltid precist vacker, men, hvad
Fransosen nästan sätter mera värde på och hvar-
med han menar en hel hop saker, agentille,, då
och då närmande till den blåfrusna näsan en
småbehändig bukett af en rosenknopp, omgifven
utaf några aromatiska natt-och-dag, den kaval-
jeren nyss för två sous i förbigående köpt åt
henne af en amarchande de violettes, eller de
quatre saisons,, såsom hon också, icke utan
skäl, kallas, denna Decembers som midsommarns
eviga blomstergudinna på trottoirerna i Paris. I
fall kopparslantarna räcka till, kan det hända, att
den glada älskaren ökar sitt galanteri med an-
budet af en näfve brännheta kastanier hos någon
af de många kastanje-rostare, som i portgångar
och boddörrar hela dagen stå och pusta i sin
Lilla jernugn och rulla den deröfver på ett bleck
utbredda skalfrukten; och är han riktigt vid
humör att slå stort på, går han till och med
så långt att af vandrande pastej- och tårt-säl-
jare till delning köpa en gateau, bland dem
som ligga närmast upptornade kring fyrfatet på
hans lilla kärra, samt röka och osa så förföriska —
i sanning en oskattbar läckerhet för en frusen
lekamen: ... Men långsefter den genom aChamps
Elyseesa fram till triumfbågen ade PFetoile, lö-
pande Neuilly-avenyen står som en dubbel ström
af hvarandra mötande hundradetals ekipager i
en oafbruten sträcka, subtiliga och knarrande
kabrioletter, koschevill-lakerade, silfverbeslagna,
koketta promenadkupåer, styfståtliga, af löpare
och jägare nedtyngda, förnämt vidlyftiga landå-
er. Det är den stora verldens damer, de rikes
och högt uppsattes döttrar och gemåler, som
farit ut att vädra sina behag och sola sina ju-
veler, under det småherrskapet med sina hvit-
klädda ammor eller sköterskor blifvit nedskic-
kade till Tuilerie-trädgården, att se på svanor-
na i de halffrusna dammarne, eller till trädgår-
den i Palais Royal, att springa och leka med
tunnband, och hoppa öfver snöre, i daggen af
dess spelande vattenkonst. Och emellan dessa
blänkande åkdon tränga sig hela flockar af ryt-
tare fram och åter, stoltserande Parisare på ka-
briolerande araber, kutryggiga och gumpande
Engelsmän på smalhalsade fullblodshästar i lång-
sträckt traf; en och annan elegant ryttarinna i
en liten plymagerad karlhatt och fladdrande rid-
klädning af svart sammet, åtföljd af ett par ka-
valjerer eller också blott af en jockej i veck-
stöflor med gula slag, blandar sig gerna i den-
na kavalkad, som uti förening med trängseln af
de åkande inom några ögonblick inproviserar
hvad man hos oss skulle kalla en fest, en full-
komlig första-maj-promenad.
Imedlertid hafva, för att en gång tala rätt
poetiskt, solens fålar lyckligt och väl hunnit öf-
ver backen af sin dagliga bana, och skuggorna
falla allt längre och längre öfver den gamla sta-
den Paris, hvilket på prosa vill säga detsamma
som att klockan lider mot fyra, lider mot fem,
: mot sex. Hungern, allas vår arga förfölja-
re, 1 evighet lika oafvislig som vid tidens bör-
Jan bland paradisets äppelträd, kommer nu att
verka ett nnnehåll! 3 dan allma,. Lo. mr an oh