ala llalllstalbiladct, MTAIAVI 2 28 200
seende.
Ar — AA AA
DANSK JURNALISTIK.
Att en politisk regeneration börjat sitt förbe.
redande arbete inom Danmark, har länge latit si;
förspörjas; alt den småningom framskrider röjer
sig dagligen. Långvariga missöden, hvyariblanc
nationalvälinågans mer än en gång inträffade
bankrott, med deraf följande skuldsättning! och
svaghet, hafva låtit Danmarks folk känna behof.-
vet al förbättringar. Tiden, andra länders ef-
terdömen och yttranderättens utvidgning hafva
utvecklat denna känsia till tanke och handling
för behofvets afbjelpande. Tecknen till en såa-
dan regeneration äro deciderade, och om den,
såsom man bör önska och hoppas, får 1 oafbru-
tet lugn utveckla sig, skall den för oss blifva
ganska lärorik. Våra vänner på andra sidan
Sundet börja detta arbete sednare än vi; men
det är sannolikt nog, att de hasta förbi oss
och fortare än vi få sitt stora verk fullbordadt.
Osuständigheterna äro i de båda länderna myc-
ket olika. Sverige började med en revolution
och lade grunden i ett ögonblick, då icke fast-
het utan skyndsamhet var dagens lösen; man
inkilade några stenar här och der i dea gamla
grundmuren, och lät hela öfverbyggnaden, per-
soner, grundsatser och en, under många hundra
år, bopgyttrad lagstiftning sta qvar; slutstenen,
den så högt beprisade slutstenen, var till form
och gryt så helt och hållet lik den i anseende
till vissa ställningar och förhållanden bortkasta-
de, att den ene passat lika väl som den an-
dre. Den första känslan nationen erfor i den
maya boningen blef derföre, att denna var trång
och otreflig, äfven för de bättre logerade; den
första sansade tanke efter flyttningsruset, att
der behböfde, såsom de 44 kanonsluparne, un-
dergå danedhuggning till svår reparation;w men
revolutionen var förbi; den hade gifvit det gam-
ia förläning på bufvudvåningen och detta låter
ej obligera sig, att flytta derutur. Annorlun-
da är förhållandet i Danmark: ingen revolution,
ingen fiende vid gränsen tvinga till brådstörta-
de åtgärder, och ingen seklergammal korrup-
tionskonst lägger sina snaror för de män, som
skola gifva utkastet till en ny statsbyggnad.
Danmarks thron innehafves af en gammal re-
gentslägt, hvilken, om än tillgifven föråldrade
åsigter, likväl genom ett mer än vanligt famil-
jert förhållande till folket, bhfvit vand att be-
trakta sig som dess medlem, mera än dess herr-
skare, och ej lägger någon vigt på att sägas hafva
med sin kraftfulla arm återeröfrat landets för-
forade ära. Danska folket, om än till utseen-
det uteslutet från deltagande i de offentliga
angelägenheterna, har deremot framför månget
annat ägt den fördelen, att dess moralitet och
fosterlandskänsla blifvit mindre enerverade af
korruptionen och de nådiga eller underdåniga
talens snömos. Dess ringare antal, dess sam-
meanträngdhet, dess litterära och sociala kom-
mers, samt dess redan omnämnda familjera för-
hållande till regentslägten hafva imedlertid til-
låtit det att följa, om ej deltaga, i de offentliga
ärenderna och då regeringen nu sett sig föran-
Jåten, att, anlita dess råd, har hon funnit dess
krafter starkare, än man af deras inskränkta
verkningskrets kunnat hoppas. ) Danmark kan
derföre gifva sig en rationell statsförfattning,
om ick? på en gång åtminstone efterhand, me-
delst in!äggandet af en rationell princip, en till
oafbruten utveckling syftande riktning uti de
reformer landet beslutar. Att tanken på såda-
ne reformer icke äro främmande för vära
nabor, torde följande resumt ur en arti-
ke! i Kjöbenhavnsposten ådagalägga. Den har
till öfvwerskrift: daDet verkliga deficit, och
innefattar egentligen en exposition af en
utaf Kapten Tcherning utgifven skrift om dan-
ska försvarsväsendet, hvilken med anledning af
den i Danmark så mycket omhandiade stats-
bristen och längtan efter besparingar, söker
visa, att andra och betänkligare brister finnas,
förutan hvilkas afhbjelpande den företnämndas
hvarken är möjligt eller mycket båtande.
Det är väl, yttrar författarn, att allmän-
heten vändt sin håg till en sparsam hushåll-
ninz med statsmedlen, såsom ett nödvändigt
vilkor för införande af jemnvigt mellan utgifter
och intägter; men statsfinansernas årliga under-
vigt är icke det verkliga deficit,. Befunne sig
staten i en säker och naturlig ställning, och natio-
nalvälmågan i en jemn utveckling, så skulle en
ffa an Ilahalane Am året AM den än vore