om de ville blifva Svenskar, eller trodde na-
tionen ville blifva det? hvilken fråga de be-
svarade med ett enhälligt nej! Vidare, om
licke han, som en Oldenburgisk prins, hade
laglig rätt till norska kronan, och uppmanade
de lagfarne, deribland särskildt Rosenkrantz, att
säga honom sin mening. Med den ursäkt,
att han, som ej närmare öfvertänkt denna fråga,
nu endast måste döma efter ögonblickets in-
gifvelse, svarade Rosenkrantz honom ett be-
stämdt nej, och trodde, att i sådant fall skulle
hvarje fredsslut bli omöjligt, när alla arfvin-
garne kunde uppträda, den ene efter den an-
dre, och fordra det afträdda. Han satte sig.
Prinsen såg sig om och väntade de andres me-
ning. Alla tego. Då uppresie sig Sverdrup
och sade med hög röst: uatt prinsen ej hade
mer rätt än hvarje Norrmanca, och knappt
hade han yttrat detta, förrän Treschow sprang
upp och förklarade, att detta just äfven var
hans mening, och att Sverdrups mening var
den rätta. Alla de andra instämde deri.c
Nu tog prinsen åter till ordet och sade:
aDesse män (Anker och Haffner) äro, som jag
tror, mina vittnen, att det äfven var min me-
ning, då de förmådde mig tro, att jag hade
rätt; nu ser jag likväl att jag misstagit mig;
må derföre nationen sjelf välja sig en konung.
Att jag, som lärt känna denna nation, jag, som
aldrig lefvat sådana dagar, som dem jag sist
upplefvat, då jag inom henne lärt känna sann-
skyldige män, kan önska att bli dess konung,
kan enhvar veta. Blir jag vald, så kan jag
offra lif och blod för detta rike, men aldrig
öfverge det. I morgon skall jag förelägga er,
mine herrar, den plan för thingets verksamhet,
hvilken jag, som landets förvaltare, intilldess
bestämmer.u Denna dag, tror jag, också han
uppläste konungens afsked till Norge, icke utan
tårar, ehuru konungen skall behandlat honom
ganska ovärdigt. Klockan nio om aftonen gick
man till middagsbordet. Sinnesstämningen var
naturligtvis ovanligt högtidlig och varm. HKloc-
kan 42 lemnade prinsen gästerna och arbetade
hela natten på det, han ville förelägga dem nä-
sta dag.a
Denna dag yttrade prinsen, vid sitt inträde,
följande ord: Hvarje förändring, som skall
bli välgörande för folket, måste begynna från
Gud, och jag vill derföre, att, innan något fö-
retages, skall folket öfver hela riket samla sig
i Herrans tempel och anropa den Högsta om
visdom, kraft, lycka och välsignelse till detta
stora företag. Denna dag skall sedan hållas he-
lig i vårt land. Här offentliggöras alla akter,
angående afsägelsen, och jag, såsom lagens hög-
ste väktare, emottar då alias ed till landet och
lagen. Sedan församle sig, den 40 April, lan-
dets deputerade, för att välja en konung. När
de äro samlade, träder jag tillbaka som privat-
man, intilldess de gjort sitt val. Till deras
bedömande skall föreläggas en konstitution, som
på förhand uppsättes. Den oinskränkta makten
skola och vilja de hafva.c
Han uppläste derefter en förklaring till Sver-
ge, hvilken divisionsgeneralen Schmettow och
kammarjunkare Kaltenborn, såsom ambassad-
kavaljerer, skulle öfverföra, hvari det heter:
katt konungen väl afträdt Norge, men att det
är ett fritt land, som ej kan afträdas. Natior
nen har rest sig, för att försvara sin frihet och
sjelfständighet; hon tillbjuder Sverge fred och
defensiv-allians, om det vill frångå sina for-
dringar; men i motsatt fall förklarar hon det
krig. Vid detta tillfälle hade han äfven en
proklamation färdig mot Pontecorvo, som skall
vara öfvermåttan hård. Någre funno den allt-
för hård; men han frågade dem, om det ej var
sanning, och de nödgades svara ja. (Så kan det
ock sägas). Derefter en förklaring på franska
till alla hof, som skall vara mästerligt skrifven,
samt ändtligen några proklamationer till Norge.
Vid slutet af den sista, som skall vara utom-
ordentligt rörande, utbrast han i tårar, och alla
de närvarande snyftade hörbårt. Gamla amiral
Lätken sprang upp och ropade: Nå, Gud väl-
signe en sådan prins!k Han sade vidare: Ni
och en hvar kan inse, huru innerligt jag måtte
dnska att få uppoffra återstoden af mina dagar
för en sådan furstes och ett sådant lands tjenst;
men jag år dansk undersåte — jag har svurit
danska konungen trohet; så tungt det är för
mitt hjerta, kan jag likväl icke använda mina
grå hår till en trolöshet. Den gamle skall
sodan varit halft förvirrad, kämpande mellan
a -. . me