Efter löfte meddelas här öfversättningen af det i går omnämnde brefvet, rörande Prins Christians planer. Man kan ej neha, att dess innehåll väl öfverensstämmer med den föreställning om Prinsens och hans omgifnings karakter, som händelserne för och efter norska befrielsekriget framkallade. Detsom dervid väcker en angenäm sensation, är bekräftelsen på den sanning, att ett ärligt öfverlätande åt rättvisan alltid lemnar ett lyckligare resultat, än förlitandet på intriger och bördens gudomliga rättigheter. Det är nemligen tydligt, alt, ehvad efterverl!den må sluta från utgången afPrins Caristians företag, hans och hans rådgifvares rykte alltid skall äga en mäktig förespråkare i deras omsorg, att oväldigt pröfva grunden för Prinsens rättigheter, och att låta rättvisan fälla utslaget emellan Prinsens anspråk och nationens. Dessa handlingar, i förening med den för norska folket ännu redbarare, införandet af en fri statsförfattning hos ett af maktens godtycke bourtskänkt folk, skola naturligtvis länge i Norge vårda Prins Christians minne och detta betydligt uppfriskas af hvarje nytt, hemligt eller öppet angrepp på den frihet, med hvilken detta minne är sammanvuxet. aJag vill asäger brefvet underrätta dig om hela riksdagens förhandlingar (hvilka jag har från fullkomliga autentika källor), på det du deraf måttese, hvad hopp man kan göra sig om kommande tider, när landet styres och vårdas af en man med sådant hufvud och hjerta. cSom du vet, hade han före sin afresa till Trondhiem hållit ett litet råd på Eidsvold. Jag vet bestämdt, att Karsten Anker och förmodligen flere andre på allt möjligt sätt sökt öfvertyga honom om, att han borde begagna sin rätt, för att förebygga alla de kabaler, som Sverge i annat fall troligen ej skulle underlåta att anstifta. Prinsen trodde i början, att han ingen rätt hade, när ej folket sjelft valt honom, men då han ej kunde motsäga alla deras skäl, och han dessutom trodde det måhända vara bäst, om han ingick på deras mening, så beslöt han, att vid sin återkomst från Tronhiem förklara sig för Odelsborna, arfvinge till Norges thron och suverän konung. I detta hänseende hade han arbetat hela vägen, och det försäkras, att han under all denna tid knappt sofvit två timmar någon natt. Likväl har han sjell uttryckligen försäkrat, att han, genom erfarenheten öfvertygad om, hvilka skadliga följder för landet kunna uppkomma af den suveråna maktens missbruk, hade beslutit, att, när lugnare tider återkomme, skulle han sammankalla nationen, för att låta henne sjelf gifva sig en författning. Vid sin återkomst sammankallade han äfven någre af landets utmärktaste män, för att underrätta dem om sin vilja. Dessa voro: Rosenkrantz, Anker, Treschow, Sverdrup, agenten Nielsen, Thauk, amtmannen Collet, Holst, Falbe, Haxthausen, Lätken och kanske några fler. Taygeson ville, som dansk undersåte, ej del taga häri, men hade förut övpenhjertligt yttrat sin mening. Nästan alla desse män voro af den tankan, att Prinsen alldeles ingen rätt hade till taronen, utom den nationen sjelf godvilligt ville gifva honom, och då de nu hörde hans beslut, erhöllo de hvar för sig privata audienser: men om de för det mesta dervid gjorde annat, än endast komplimenterade honom, vet jag ej. Blott en man känner jag, men hvilken jag ej vill nämna (denne skall vara Sverdrup), emedan han kanhända ej önskar bli känd, hade en audiens, som varade omkring en timma. Med den ädla värma, hvilken anstod en man, som älskade både sitt fädernesland och den furste, han talade med, samt med vältalighet och sakkännedom visade han prinsen, huru liten rätt han hade, samt hvilken fara både han och landet kunde löpa, i fall han nu genom ett olagligt och öfveriladt steg ville tilltrotsa sig makten, visade honom, huru mycket skönare den krona var, hvilken ett folk, som det nörska, frivilligt satte på hans hufvud, mot den, sem arf eller våld kunde gifva honom — med ett ord, han talade detta sanningens språk, som furstar sällan få höra. I början Var prinsen, som man lätt kan förteställa sig, Något stött deröfver; men ju mer denne man utvecklade sina skäl, desto mer steg hans deltagande och, till slut innerligt rörd, försakrade han, att han var öfvertygad, och numera vissta. hvad han hade att göra. samt bety