Efter löfte meddelas här öfversättningen af
det i går omnämnde brefvet, rörande Prins
Christians planer. Man kan ej neha, att dess
innehåll väl öfverensstämmer med den före-
ställning om Prinsens och hans omgifnings ka-
rakter, som händelserne för och efter norska
befrielsekriget framkallade. Detsom dervid väc-
ker en angenäm sensation, är bekräftelsen på
den sanning, att ett ärligt öfverlätande åt rätt-
visan alltid lemnar ett lyckligare resultat, än
förlitandet på intriger och bördens gudomliga
rättigheter. Det är nemligen tydligt, alt,
ehvad efterverl!den må sluta från utgången afPrins
Caristians företag, hans och hans rådgifvares rykte
alltid skall äga en mäktig förespråkare i deras
omsorg, att oväldigt pröfva grunden för Prin-
sens rättigheter, och att låta rättvisan fälla ut-
slaget emellan Prinsens anspråk och nationens.
Dessa handlingar, i förening med den för nor-
ska folket ännu redbarare, införandet af en fri
statsförfattning hos ett af maktens godtycke
bourtskänkt folk, skola naturligtvis länge i Norge
vårda Prins Christians minne och detta betydligt
uppfriskas af hvarje nytt, hemligt eller öppet
angrepp på den frihet, med hvilken detta
minne är sammanvuxet.
aJag vill asäger brefvet underrätta dig om hela
riksdagens förhandlingar (hvilka jag har från full-
komliga autentika källor), på det du deraf måttese,
hvad hopp man kan göra sig om kommande
tider, när landet styres och vårdas af en man
med sådant hufvud och hjerta.
cSom du vet, hade han före sin afresa till
Trondhiem hållit ett litet råd på Eidsvold. Jag
vet bestämdt, att Karsten Anker och förmod-
ligen flere andre på allt möjligt sätt sökt öf-
vertyga honom om, att han borde begagna sin
rätt, för att förebygga alla de kabaler, som
Sverge i annat fall troligen ej skulle underlåta
att anstifta. Prinsen trodde i början, att han
ingen rätt hade, när ej folket sjelft valt honom,
men då han ej kunde motsäga alla deras skäl,
och han dessutom trodde det måhända vara
bäst, om han ingick på deras mening, så be-
slöt han, att vid sin återkomst från Tronhiem
förklara sig för Odelsborna, arfvinge till Nor-
ges thron och suverän konung. I detta hän-
seende hade han arbetat hela vägen, och det
försäkras, att han under all denna tid knappt
sofvit två timmar någon natt. Likväl har han
sjell uttryckligen försäkrat, att han, genom er-
farenheten öfvertygad om, hvilka skadliga följ-
der för landet kunna uppkomma af den suve-
råna maktens missbruk, hade beslutit, att, när
lugnare tider återkomme, skulle han samman-
kalla nationen, för att låta henne sjelf gifva sig
en författning.
Vid sin återkomst sammankallade han äfven
någre af landets utmärktaste män, för att un-
derrätta dem om sin vilja. Dessa voro: Rosen-
krantz, Anker, Treschow, Sverdrup, agenten
Nielsen, Thauk, amtmannen Collet, Holst, Fal-
be, Haxthausen, Lätken och kanske några fler.
Taygeson ville, som dansk undersåte, ej del
taga häri, men hade förut övpenhjertligt yttrat
sin mening. Nästan alla desse män voro af den
tankan, att Prinsen alldeles ingen rätt hade till
taronen, utom den nationen sjelf godvilligt ville
gifva honom, och då de nu hörde hans be-
slut, erhöllo de hvar för sig privata audienser:
men om de för det mesta dervid gjorde annat,
än endast komplimenterade honom, vet jag ej.
Blott en man känner jag, men hvilken jag ej
vill nämna (denne skall vara Sverdrup), eme-
dan han kanhända ej önskar bli känd, hade en
audiens, som varade omkring en timma. Med
den ädla värma, hvilken anstod en man, som
älskade både sitt fädernesland och den furste,
han talade med, samt med vältalighet och sak-
kännedom visade han prinsen, huru liten rätt
han hade, samt hvilken fara både han och lan-
det kunde löpa, i fall han nu genom ett olag-
ligt och öfveriladt steg ville tilltrotsa sig mak-
ten, visade honom, huru mycket skönare den
krona var, hvilken ett folk, som det nörska,
frivilligt satte på hans hufvud, mot den, sem
arf eller våld kunde gifva honom — med ett
ord, han talade detta sanningens språk, som
furstar sällan få höra.
I början Var prinsen, som man lätt kan fö-
rteställa sig, Något stött deröfver; men ju mer
denne man utvecklade sina skäl, desto mer steg
hans deltagande och, till slut innerligt rörd, för-
sakrade han, att han var öfvertygad, och nume-
ra vissta. hvad han hade att göra. samt bety-