lianernas vana. aFarväl Markis! — Farväl Visconde En stund derefter bultade en af dem på en snickares port. cÄr du herre här i huset? — aJa, Ers Nåd. — .En Neger har nyss gålt in här: tillhör han dig?— cAr det han, som bar vattenkrukan? — Ja; vet du, att han är vacker och välväxt? — aDet är inte alltihop, Hans Nåd, det är en ärlig, trogen gosse: jag låter honom sköta mina barn, och jag kan allvid lita på honom. — Jag vill gerna köpa honom. — aMen jag säljer honom inte, om än Ers Nåd bjöde mig femtio qvadrupler. — cOch om jag bjöd dig hundra? — aJag skulle ändå inte sälja honom. — cEtthundrafemtio? — aInte då heller. — Nå väl, trehundra! — aDet är en egendom mot en annan, Ers Nåd; men den, som ni bjuder mig, är vida större än min: jag antar således budet. — cÄr handeln nu afslutad? — afal — Vid Evangelium?, -— cJal, — cKom att hemta penningarne och gif mig din slaf.i Snickaten ropar Baibe. aDa tillhör mig icke längre,, sade hans husbonde; aden nådig herrn har köpt dig) Baibe betraktar sin nya egare, sänker hufvudet, korslägger armarne på bröstet, går derefter och säger med låg röst: I morgon skall jag icke tillhöra någon. Då snickaren följande morgon sopade gatan utanför sin port, fann han der ett lik. Baibe var fri: ädlingens piska hade löst hans bojor. Denne herre hetto Azevedo; Azevedo, hör ni det? Jag sade honom en däg, ansigte mot bnsigte, hvad jag tänkte om hans uppförande, och jag skrifver likväl dessa rader; det är derföre att jag icke också var en slaf, som kunde köpas. Nå väl! allt detta, som jag här berättar om dessa hvita och dessa svarta, tiillårar sig under en konungs regering, den bästa och rättvisaste, som nägonsin burit en spira; Johan VI, fader till Don Pedro och Don Miguel. Hör nu vidare! Detta hör till de vackra historier, som man bör berätta för alla furstar, för alla menniskor. (Slut e. a. g.)