NA
(Införes på begäran.)
FATTIGE LANDSMÄN I FRÄMMANDE
LÄNDER.
Nyfikenhet, lusten att vandra och att se sig om,
att förkofra och förbättra sin ställning i lifvet, är
medfödd i hvarje menniskobröst. Ofverallt se vi
den, och så snart yttre omständigheter äro mindre
gynsamma, drifver dess kraft tusentals menniskor
ut i Guds, Allsmäktiges stora sköna verld.
Men cwallt är icke guld som glimrar,. Förhopp-
ningar äro ofta besvikne. Menniskor äro stundom
hårda, orättvisa, ja! bedrägeliga emot hvarondra.
Till och med goda företag lyckas icke alltid efter
önskan. Ödet synes ibland hårdnackadt trotsa al-
la våra bemödanden. Menniskan vill mycket; hon
kan intet. Allt styres af Guds hand.
Och dermed är icke nog. Huru ofta kommer
sjukdomen, långsam, tärande. Ye huru den smyger
sig tyst i den starkes bröst, försvagande den se-
niga armen, aftynande flitens kraft! Och icke all-
tid ensam kommer den oblide; oftast följes den af
den allthärjande döden! Ansigtet bleknar, ögat
stocknar, den kraftlösa handen faller ned vid den
sofvande vandringsmannens sida, — och den öf-
vergifna enkan, den späda sonen, de gamle orkes-
löse föräldrarne stå qvar öfverlemnade åt fattig-
dom och Gud.
e der våra mindre lycklige medbröders lott, i
sanning en hård lott. — Men så länge som deras
fäådernesland omfamnar dem, så länge slägt och
vänner finnas, — hafva de åtminstone någon ut-
väg, en hjelp räckt af medlidandets och vänska-
pens hand.
Motgången träffar hårdast uomlands; der finner
sig den olycklige olyckligast. Ingen slägt; få och
kalla vänner; — utvägar saknas för de aldrig upp-
hörande behofverne. — Hvem skall då trösta sjuk-
lingen på sotsängen, enkan med liket i sofrummet,
barnet utan fader, fadren utan son? — Månne
den obekante på gatan, den likgiltige infödingen?
— Nej!
Väl vore det derföre, om å alla ställen, dit
våre Svenska och Norrska landsmän komma, en
lämplig anstalt funnes att understödja fattigdomen
och bistå den utmattade sjuklingen, att gifva bröd
åt den lefvande, en likkista och en graf åt den
afiidne, ibland Skandinaviens barn! Få äro utom-
lands de större sjöstäder, hvarest icke några rike
köpmän eller ansedda embetsmän träffas, under
hvilkas beskydd en sådan inrättning kunde hvila.
I Stockholm hafva vi många förträffliga sällska-
per för sådana ändamål, ibland de bär vistande
utlänningar. De Mosaiska trosbekännarne hafva
bildat en Fattigklubb, som gör dem heder. En pa-
ragraf, isynnerhet, förtjenar allas uppmärksamhet
och efterföljd, — att, så snart tillgången det med-
gilver, utdelningar skola ske utan afscende på kön
ller religion!
Engelsmännen här äga en uPcor-Box egen i sitt
slag. Bedan för omkring 60 är tillbaka anstalta-
les en afgift af2 Rdr bko ifrån hvart och ett hit-
seglande Engelskt fartyg, att betalas jemte andra
Konsulatafgifter för hvarje serskild resa. Betalnin-:
sen fortsattes, utan att några fattiga anmäldes, till
omkring 1815, då fonden hade stigit så mycket, att
vidare inbetalningar upphörde. Imedlertid, med till-
ägg af årliga räntor, utgör summan för det närva-
ande icke mindre än omkring 6666; R:dr 32 sk.
3:ko.) Detta belopp är otvifvelaktigt högst smick-
ande och tröstande för de här nu eller framdeles
istande Britterne. De veta sig äga ett säkert bi-
tånd i fattigdomens och dödens mörka dagar, och j
Jicka glädjefullt och tacksamt upp till Ljusets Fa-
ler, nöjda att dö, — och att af Landsmäns händer
;egrafvas i deras egen graf.
Engelsmännens cPoor-Box-Cassav är, för närva-
ande, under förträfflig tillsyn. Herrar Tottie et
Arfyedsson) bestyra om dess utlänande etc. och
fverlemna noggrannt räkningarne m. m. vid hvar-
e årets slut i Engelska Konsulens händer.) Men
nskligt vore det i alla fall, att cThe Poor-Box-
) Och detta oäktadt, att öfver 798 R:dr B:ko be-
taldes år 4857 för den Engelska grafvens istånd-
sättande.
) Utan arfvode eller betalning. — Må Gud dem
det återgälda!
) Det är Herr Konsul Netzells godhet vi hafva
att tacka för dessa omständigheters. meddelande.