NA (Införes på begäran.) FATTIGE LANDSMÄN I FRÄMMANDE LÄNDER. Nyfikenhet, lusten att vandra och att se sig om, att förkofra och förbättra sin ställning i lifvet, är medfödd i hvarje menniskobröst. Ofverallt se vi den, och så snart yttre omständigheter äro mindre gynsamma, drifver dess kraft tusentals menniskor ut i Guds, Allsmäktiges stora sköna verld. Men cwallt är icke guld som glimrar,. Förhoppningar äro ofta besvikne. Menniskor äro stundom hårda, orättvisa, ja! bedrägeliga emot hvarondra. Till och med goda företag lyckas icke alltid efter önskan. Ödet synes ibland hårdnackadt trotsa alla våra bemödanden. Menniskan vill mycket; hon kan intet. Allt styres af Guds hand. Och dermed är icke nog. Huru ofta kommer sjukdomen, långsam, tärande. Ye huru den smyger sig tyst i den starkes bröst, försvagande den seniga armen, aftynande flitens kraft! Och icke alltid ensam kommer den oblide; oftast följes den af den allthärjande döden! Ansigtet bleknar, ögat stocknar, den kraftlösa handen faller ned vid den sofvande vandringsmannens sida, — och den öfvergifna enkan, den späda sonen, de gamle orkeslöse föräldrarne stå qvar öfverlemnade åt fattigdom och Gud. e der våra mindre lycklige medbröders lott, i sanning en hård lott. — Men så länge som deras fäådernesland omfamnar dem, så länge slägt och vänner finnas, — hafva de åtminstone någon utväg, en hjelp räckt af medlidandets och vänskapens hand. Motgången träffar hårdast uomlands; der finner sig den olycklige olyckligast. Ingen slägt; få och kalla vänner; — utvägar saknas för de aldrig upphörande behofverne. — Hvem skall då trösta sjuklingen på sotsängen, enkan med liket i sofrummet, barnet utan fader, fadren utan son? — Månne den obekante på gatan, den likgiltige infödingen? — Nej! Väl vore det derföre, om å alla ställen, dit våre Svenska och Norrska landsmän komma, en lämplig anstalt funnes att understödja fattigdomen och bistå den utmattade sjuklingen, att gifva bröd åt den lefvande, en likkista och en graf åt den afiidne, ibland Skandinaviens barn! Få äro utomlands de större sjöstäder, hvarest icke några rike köpmän eller ansedda embetsmän träffas, under hvilkas beskydd en sådan inrättning kunde hvila. I Stockholm hafva vi många förträffliga sällskaper för sådana ändamål, ibland de bär vistande utlänningar. De Mosaiska trosbekännarne hafva bildat en Fattigklubb, som gör dem heder. En paragraf, isynnerhet, förtjenar allas uppmärksamhet och efterföljd, — att, så snart tillgången det medgilver, utdelningar skola ske utan afscende på kön ller religion! Engelsmännen här äga en uPcor-Box egen i sitt slag. Bedan för omkring 60 är tillbaka anstaltales en afgift af2 Rdr bko ifrån hvart och ett hitseglande Engelskt fartyg, att betalas jemte andra Konsulatafgifter för hvarje serskild resa. Betalnin-: sen fortsattes, utan att några fattiga anmäldes, till omkring 1815, då fonden hade stigit så mycket, att vidare inbetalningar upphörde. Imedlertid, med tillägg af årliga räntor, utgör summan för det närvaande icke mindre än omkring 6666; R:dr 32 sk. 3:ko.) Detta belopp är otvifvelaktigt högst smickande och tröstande för de här nu eller framdeles istande Britterne. De veta sig äga ett säkert bitånd i fattigdomens och dödens mörka dagar, och j Jicka glädjefullt och tacksamt upp till Ljusets Faler, nöjda att dö, — och att af Landsmäns händer ;egrafvas i deras egen graf. Engelsmännens cPoor-Box-Cassav är, för närvaande, under förträfflig tillsyn. Herrar Tottie et Arfyedsson) bestyra om dess utlänande etc. och fverlemna noggrannt räkningarne m. m. vid hvare årets slut i Engelska Konsulens händer.) Men nskligt vore det i alla fall, att cThe Poor-Box) Och detta oäktadt, att öfver 798 R:dr B:ko betaldes år 4857 för den Engelska grafvens iståndsättande. ) Utan arfvode eller betalning. — Må Gud dem det återgälda! ) Det är Herr Konsul Netzells godhet vi hafva att tacka för dessa omständigheters. meddelande.