mänga af oss så indulgenta mot fädren och s
; Dillva mudt oDedomd al sönerna, som gö
S
. redebogna, att lofsjunga allt gammalt? Ma
känner ,med sig, att man behöfver barmher
Itighet, då man en gång skall tillhöra det för
flutna, och derföre är man barmhert:g mot all
förflutet. Alla länders historia visar, att pri
vilegiernas och missbrukens anhängare allti
ropat om dafädrens vishet. Härifrån undanta
gas naturligtvis sådana epoker, då folken våga
underkänna denna vishet. - En tysk, och efte
honom Hr Geijer, ckan icke säga för mycke
ondta om vår s. k. frihetstid; och den man
I som emottog ett af legitima monarkers vishe
försvagadt och hos främmande folk i missakt
ning bragt England — den man som hastig
höjde det till välstånd och anseende — der
man som lemnade det blomstrande åt de legi
(time, hvilka ej hehöfde många år för att åte
förstöra välståndet och anseeudet — denne o
vanlige man, Cromwell, blef med tiger-ilsk:
framdragen ur sin graf och hans ben i galge
hängda just af det parti, som dagligen ropa
IPpå dfädrens vishet.c Det är först sent, som
hans minne fått njuta någon rättvisa; men med
Napoleons synes det gå något raskare; de legi-
time hafva sörjt derför genom sina åtgärder.
och offentligheten, som så betydligt förkortat
nådetiden för den högt uppsatta skalkheten el-
ler egennyttan, att deras synder icke ens kun-
na hållas hemliga tills grafven fått emottaga de-
ras jordiska hydda, har äfven visat sig förmå
skingra de moln, som den legitima harmen sökt
samla omkring hans minne. Det stora, som
Napoleon, medvetet eller omedvetet, gjort och
ämnat, begynner redan erkännas af sjelfva de
folk, som bittrast hatade honom, medan han
lefde och verkade. Man har nödgats inse, att
det våld, den despotism, för hvilka han visser-
ligen alltid blilver moraliskt ansvarig, dock till
en stor del voro nödvändiga, för att han skul-
le kunna gå sin stora bana. Att han slog un-
der sig, med våldsam hand slog under sig allt,
hvad som låg i hans väg, var ofta skriande o-
rättvisa; men hade han det ej gjort, hade han
icke förbisett eller förtrampat allt, som hin-
drade hans steg, så hade han ock icke förmått
uträtta sitt värf. Att detta icke hann slutas,
och att hans bana afbröts för tidigt, det har
Sverige kanske i betydligaste mån på sitt sam-
vete.
Man må förebrå Napoleon, hvad man vill;
men att han var dum, har ännu ingen påstått.
Han måste således inse, att roten och upphof-
vet till alla uppviglingar och förbund emot ho-
nom kommo från Ryssland. I hvarje kombi-
nation att krossa den nya tidens representant )
låg alltid Ryssland på bottnen, var den hemli-
ga driffjädren, äggade, planerade, intrigerade.
Det är icke omöjligt, att Kejsar Alexander tid-
tals lifvades af en sann försonlighetsanda och
uppriktigt önskade Napoleons vänskap. I hela
den autokratens förhållande framlyser en viss
lust till civilisation, ett sträfvande att närma
Ryssland till Europa; men all anledning är, att
det var just för denna lust, som han föll ett
offer. Rysslands autokrat har — i theorien —
en obegränsad makt att göra, ehvad honom ly-
ster; och Lan utöfvar den opåtalt i enskilda
fall och så länge han följer den riktning, som
hans folk följer; men skulle han försöka i det
stora hela att vika ett steg från den äkta ry-
ska bana, som föreskrifves honom af hvad på
andra ställen kallas det allmänna tänkesättet,
då blir han ovilkorligen tillrättavisad på ett
sätt, mot hvilket de så förhatliga öfvervoterin-
garna i konstitutionella stater säkerligen gerna
skulle väljas såsom alternatif: En antinationel
politik är omöjligare hos en Zar i Ryssland
än hos en Konung i England; och detta histo-
riska factum — bevisadt, om någonting är det
— ådagalägger ytterligare värdet af den för-
tröstan, som Hr G. sätter till monark-vänska-
pen, som skall hafva ersatt andra statsförhållan-
den. Om Rysslands intresse och politik går i
bredd med den personliga böjelsen, då är den-
na pålitlig och — — öfverflödig; hvarom ic-
ke, Så — — —
Om än den venska monarkens personliga
tycken skulle kunna bestämma hans lands po-j
litik, så få vi således ändock såsom ett fåvitskt
infall förkasta allt tal om monark-vänskap i
stället för verkliga statsmotiver. Såsom sådant !
blifver den aldrig mer än ensidig verkande och
följaktligen aldrig pålitlig eller varaktig. Hvad