mänga af oss så indulgenta mot fädren och s ; Dillva mudt oDedomd al sönerna, som gö S . redebogna, att lofsjunga allt gammalt? Ma känner ,med sig, att man behöfver barmher Itighet, då man en gång skall tillhöra det för flutna, och derföre är man barmhert:g mot all förflutet. Alla länders historia visar, att pri vilegiernas och missbrukens anhängare allti ropat om dafädrens vishet. Härifrån undanta gas naturligtvis sådana epoker, då folken våga underkänna denna vishet. En tysk, och efte honom Hr Geijer, ckan icke säga för mycke ondta om vår s. k. frihetstid; och den man I som emottog ett af legitima monarkers vishe försvagadt och hos främmande folk i missakt ning bragt England — den man som hastig höjde det till välstånd och anseende — der man som lemnade det blomstrande åt de legi (time, hvilka ej hehöfde många år för att åte förstöra välståndet och anseeudet — denne o vanlige man, Cromwell, blef med tiger-ilsk: framdragen ur sin graf och hans ben i galge hängda just af det parti, som dagligen ropa IPpå dfädrens vishet.c Det är först sent, som hans minne fått njuta någon rättvisa; men med Napoleons synes det gå något raskare; de legitime hafva sörjt derför genom sina åtgärder. och offentligheten, som så betydligt förkortat nådetiden för den högt uppsatta skalkheten eller egennyttan, att deras synder icke ens kunna hållas hemliga tills grafven fått emottaga deras jordiska hydda, har äfven visat sig förmå skingra de moln, som den legitima harmen sökt samla omkring hans minne. Det stora, som Napoleon, medvetet eller omedvetet, gjort och ämnat, begynner redan erkännas af sjelfva de folk, som bittrast hatade honom, medan han lefde och verkade. Man har nödgats inse, att det våld, den despotism, för hvilka han visserligen alltid blilver moraliskt ansvarig, dock till en stor del voro nödvändiga, för att han skulle kunna gå sin stora bana. Att han slog under sig, med våldsam hand slog under sig allt, hvad som låg i hans väg, var ofta skriande orättvisa; men hade han det ej gjort, hade han icke förbisett eller förtrampat allt, som hindrade hans steg, så hade han ock icke förmått uträtta sitt värf. Att detta icke hann slutas, och att hans bana afbröts för tidigt, det har Sverige kanske i betydligaste mån på sitt samvete. Man må förebrå Napoleon, hvad man vill; men att han var dum, har ännu ingen påstått. Han måste således inse, att roten och upphofvet till alla uppviglingar och förbund emot honom kommo från Ryssland. I hvarje kombination att krossa den nya tidens representant ) låg alltid Ryssland på bottnen, var den hemliga driffjädren, äggade, planerade, intrigerade. Det är icke omöjligt, att Kejsar Alexander tidtals lifvades af en sann försonlighetsanda och uppriktigt önskade Napoleons vänskap. I hela den autokratens förhållande framlyser en viss lust till civilisation, ett sträfvande att närma Ryssland till Europa; men all anledning är, att det var just för denna lust, som han föll ett offer. Rysslands autokrat har — i theorien — en obegränsad makt att göra, ehvad honom lyster; och Lan utöfvar den opåtalt i enskilda fall och så länge han följer den riktning, som hans folk följer; men skulle han försöka i det stora hela att vika ett steg från den äkta ryska bana, som föreskrifves honom af hvad på andra ställen kallas det allmänna tänkesättet, då blir han ovilkorligen tillrättavisad på ett sätt, mot hvilket de så förhatliga öfvervoteringarna i konstitutionella stater säkerligen gerna skulle väljas såsom alternatif: En antinationel politik är omöjligare hos en Zar i Ryssland än hos en Konung i England; och detta historiska factum — bevisadt, om någonting är det — ådagalägger ytterligare värdet af den förtröstan, som Hr G. sätter till monark-vänskapen, som skall hafva ersatt andra statsförhållanden. Om Rysslands intresse och politik går i bredd med den personliga böjelsen, då är denna pålitlig och — — öfverflödig; hvarom icke, Så — — — Om än den venska monarkens personliga tycken skulle kunna bestämma hans lands po-j litik, så få vi således ändock såsom ett fåvitskt infall förkasta allt tal om monark-vänskap i stället för verkliga statsmotiver. Såsom sådant ! blifver den aldrig mer än ensidig verkande och följaktligen aldrig pålitlig eller varaktig. Hvad