vervaktmästaren Liljeberg, i Hr Assessor Crusenstolpes och hans Frus närvaro, erhöll den a! Hr v. Schoultz förnekade wtllåtelsen att låta Hr Assessoren samtala med dem, som besökt honom, öfver hvilket förhållande Apelholm älfven till vittne åberopar ej mindre Liljeberg, än Hr Assesor Crusenstolpe och dess Fru. De af Notarien af Wannqvist och Pastor Holmgren ingilne betyg, anser Apelholm röra omständigheter, som icke förekomma till pröfning i detta mål, men tror sig dock, under anmärkande af den besynnerliga bitterheten i den förstnämndes, böra meddela åtskilliga upplysningar i afseende på bådas innehåll. Sålunda säger Apelholm, att den ena af Fångpredikanten Holmgren mot honom framkastade svåra beskyllningen, eller att hafva låtit arrestanter vid ett tillfälle läsa ett tidningsblad, afser den vådliga tilldragelsen, att ett stycke af ett tidningsblad fanns omveckladt kring någon mat, som inbars till fångarne, och att den andra, som tillviter Apelholm, att han låtit någon samtala med en dödsfånge, bestått deri, att Apelholm lemnat denna tillåtelse åt tvenne polisbetjenter, således åt personer, dem han ej vågade afvisa, hvarförutan Pastorn sjelf skall hafva tillåtit att, efter anmälan hos honom, fången finge emottaga besök. Vid Notarien af Wannqvists uppgifter, meddelar Apelholm aden upplysning, att de sakna all grund, och således måste anses serdeles7djerfvan. Ingen rymning skall hafva ägt rum under Apelholms tjenstetid, och de föreställningar Apelholm emottagit, skola icke hafva ägt annan anledning, än de af Apelholm här ofvan angifne tilldragelser, jemte den händelsen, att en fångvaktare vid ett annat häkte vägrat emottaga några från stadshushäktet förpassade arrestanter. Mot det hela anmärker Apelholm dessutom, att de nu framdragna beskyllningarne icke utgjort orsaken till Apelholms afsättning, till bvilken Apelholms yttrade deltagande för den person, som han sist hade att bevaka, varit enda orsaken. MM atfffifö—nnnn