Hertigdömet Sehleswig, hvars betryckta stäl
ning isynnerhet här på orten var kännbar, oc
hvars offer mitt blad framför alla blifvit, yt
rade prinsen, det han hört, att införandet
politiska artiklar vore mig förbjudet, emeda
jag missbrukat denna rättighet, och uppman:
de mig att göra honom bekant med den a
tikel, som föranledt detta förbud. Jag förs?
krade, att någon sådan artikel vore lika obe
kant för mig sjelf som för H. K. H., då ma
med flit lemnat mig 1 okunnighet om orsake
till de täta seqvesteringarna, och mina förfråg
ningar härom blifvit obesvarade. På prinser
fråga: om jag sjelf skref min tidning eller re
digerade den med andras tillhjelp? svarade jar
att jag, i brist på egentlig vetenskaplig bild
ning, för det mesta inskränkte mig till utdra
ur andra blad, och stundom äfven sjelf skre
små artiklar, men för öfrigt hade att hugn
mig af några medarbetares biträde. Ilan ytt
rade då, att jag förmodhgen gått för långt, at
sanningens gräns framför allt icke fick öfver
skridas, och att man äfven i tadel måste bi
behålla moderation. Jag uttalade nu med nå
gon värma min öfvertygelse, och sade, att de
var just för sanningens skull jag trodde mi;
lida.
Jag vill icke bestrida, att mitt blad månger
gang offentliggjort en bitter sanning; men jus
emedan jag, efter min bästa insigt vinnlagt mig
om sanningen, kunde det ej oroa mig, att mar
här och der stötte sig på bladet. Det end:
jag önskade, vore en laglig undersökning a
min angelägenhet. Detta hade varit föremål
för mina ansökningar såväl hos Schleswig-Hol-
steinska regeringen som hos Kansliet, men de
hade alla varit utan framgång, och det var i
synnerhet för att erhålla en sådan, som jag vå-
gat vädja till H. K. H:s rättsiunighet. I det
häfte jag medförde, funnos alla de inhiberade
numrorrna, och jag skulle anse mig lycklig, om
H. K. H. täcktes underkasta dem en närmare
pröfning. Prinsen emottog häftet, men trodde
sig till en början böra gifva mig det rådet, att
inlemna en nådeansökning till Konungen, för
att få det sista förbudet återkalladt. Jag be.
klagade, att jag icke kunde göra det, emedan
förbudet blifvit utfärdadt af en inkompetent
myndighet, grundade sig på en origtig förkla-
ring af mitt privilegium, och jag således omöj-
ligt kunde bedja om nåd, der jag, enligt min
öfvertygelse, hade att fordra en rättighet. Prin-
sen gjorde mig då uppmärksam derpå, att de
administrativa autoriteterna hade det afgöran-
de votum i tryckfrihetsmål, om ingen juridisk
klagan anfördes mot författaren, hvilket äfven
varit fallet före administrationens skiljande från
lagskipningen. Den förra öfverdomstolen, som
i sig förenat båda egenskaperna, afgjorde så-
som administrativ-autoritet i tryckfrihetsmål,
när en författare icke juridiskt tilltalades, och
dömde såsom juridiskt kollegium, om det sed-
nare fallet inträffade. Jag beklagade, att just
detta var den åsigt, regeringen sökte göra gäl-
lande, men hon lät svårligen förena sig med
lagstiftningen, som garanterade oss tryckfrihe-
ten, hvilken endast vore tänkbar vid en laglig
procedur. Der polismyndigheten, utan laga an-
svar, kunde godtyckligt ingripa i statsborgare-
nas äganderätt, der stod det illa till med den
medborgerliga friheten, och jag trodde mig ic-
ke kunna inför Gud och mitt samvete ansvara,
om jag på minsta sätt i detta fall eftergaf nå-
got af vår goda landslag. Prinsen tycktes
ej vilja något närmare inlåta sig härom:
utan fortfor i sin tanka; han syntes känna del-
tagande för min enskilda belägenhet, gjorde mig
uppmärksam på, att många andra måste fördra-
ga polis-åtgärder, och rådde mig ännu en gång
att bönfalla om det sista förbudets upphäfvan-
de, hvilket vore så förderfligt för mitt blad.
Jag upprepade i korthet hvad jag förut sagt,
och anmärkte, att det i tidningens privilegium
förekommande förbud mot politiska artiklars in-
förande, tydligen endast rörde förhållandet till
främmande makter. Detta tycktes prinsen äf-
ven finna, emedan det syntes vara fallet med
alla veckoblad. Likväl återkom han för tredje
gången till sitt förslag om en nådeansökning.
Jag föredrog nu min böneskrift, som jag öfver-
lemnade till prinsen med anhållan, att han täck-
tes taga den i öfvervägande. Han läste derpå
omkring två minuter, gjorde en nickning med
hufvudet, tog ett steg tillbaka och jag fick af-
träda.
Cadamsmanrn Kf FA 0 oo ooMm Ada so an