Hertigdömet Sehleswig, hvars betryckta stäl ning isynnerhet här på orten var kännbar, oc hvars offer mitt blad framför alla blifvit, yt rade prinsen, det han hört, att införandet politiska artiklar vore mig förbjudet, emeda jag missbrukat denna rättighet, och uppman: de mig att göra honom bekant med den a tikel, som föranledt detta förbud. Jag förs? krade, att någon sådan artikel vore lika obe kant för mig sjelf som för H. K. H., då ma med flit lemnat mig 1 okunnighet om orsake till de täta seqvesteringarna, och mina förfråg ningar härom blifvit obesvarade. På prinser fråga: om jag sjelf skref min tidning eller re digerade den med andras tillhjelp? svarade jar att jag, i brist på egentlig vetenskaplig bild ning, för det mesta inskränkte mig till utdra ur andra blad, och stundom äfven sjelf skre små artiklar, men för öfrigt hade att hugn mig af några medarbetares biträde. Ilan ytt rade då, att jag förmodhgen gått för långt, at sanningens gräns framför allt icke fick öfver skridas, och att man äfven i tadel måste bi behålla moderation. Jag uttalade nu med nå gon värma min öfvertygelse, och sade, att de var just för sanningens skull jag trodde mi; lida. Jag vill icke bestrida, att mitt blad månger gang offentliggjort en bitter sanning; men jus emedan jag, efter min bästa insigt vinnlagt mig om sanningen, kunde det ej oroa mig, att mar här och der stötte sig på bladet. Det end: jag önskade, vore en laglig undersökning a min angelägenhet. Detta hade varit föremål för mina ansökningar såväl hos Schleswig-Holsteinska regeringen som hos Kansliet, men de hade alla varit utan framgång, och det var i synnerhet för att erhålla en sådan, som jag vågat vädja till H. K. H:s rättsiunighet. I det häfte jag medförde, funnos alla de inhiberade numrorrna, och jag skulle anse mig lycklig, om H. K. H. täcktes underkasta dem en närmare pröfning. Prinsen emottog häftet, men trodde sig till en början böra gifva mig det rådet, att inlemna en nådeansökning till Konungen, för att få det sista förbudet återkalladt. Jag be. klagade, att jag icke kunde göra det, emedan förbudet blifvit utfärdadt af en inkompetent myndighet, grundade sig på en origtig förklaring af mitt privilegium, och jag således omöjligt kunde bedja om nåd, der jag, enligt min öfvertygelse, hade att fordra en rättighet. Prinsen gjorde mig då uppmärksam derpå, att de administrativa autoriteterna hade det afgörande votum i tryckfrihetsmål, om ingen juridisk klagan anfördes mot författaren, hvilket äfven varit fallet före administrationens skiljande från lagskipningen. Den förra öfverdomstolen, som i sig förenat båda egenskaperna, afgjorde såsom administrativ-autoritet i tryckfrihetsmål, när en författare icke juridiskt tilltalades, och dömde såsom juridiskt kollegium, om det sednare fallet inträffade. Jag beklagade, att just detta var den åsigt, regeringen sökte göra gällande, men hon lät svårligen förena sig med lagstiftningen, som garanterade oss tryckfriheten, hvilken endast vore tänkbar vid en laglig procedur. Der polismyndigheten, utan laga ansvar, kunde godtyckligt ingripa i statsborgarenas äganderätt, der stod det illa till med den medborgerliga friheten, och jag trodde mig icke kunna inför Gud och mitt samvete ansvara, om jag på minsta sätt i detta fall eftergaf något af vår goda landslag. Prinsen tycktes ej vilja något närmare inlåta sig härom: utan fortfor i sin tanka; han syntes känna deltagande för min enskilda belägenhet, gjorde mig uppmärksam på, att många andra måste fördraga polis-åtgärder, och rådde mig ännu en gång att bönfalla om det sista förbudets upphäfvande, hvilket vore så förderfligt för mitt blad. Jag upprepade i korthet hvad jag förut sagt, och anmärkte, att det i tidningens privilegium förekommande förbud mot politiska artiklars införande, tydligen endast rörde förhållandet till främmande makter. Detta tycktes prinsen äfven finna, emedan det syntes vara fallet med alla veckoblad. Likväl återkom han för tredje gången till sitt förslag om en nådeansökning. Jag föredrog nu min böneskrift, som jag öfverlemnade till prinsen med anhållan, att han täcktes taga den i öfvervägande. Han läste derpå omkring två minuter, gjorde en nickning med hufvudet, tog ett steg tillbaka och jag fick afträda. Cadamsmanrn Kf FA 0 oo ooMm Ada so an