försoningen gjord, men anser imedlertid för bå de nyttigt och nödvändigt, att städse bibehåll: den märkvärdiga katastrofen i friskt minne samt på det nogaste efterforska och undersök: de orsaker, som föranledt densamma, för at om möjligt för framtiden förekomma dylik: uppträden, som kunna medföra de farligaste följder. Hr Falsen anser sig imedlertid uppfordrad att framkasta den frågan, om icke Storthingen sjelfve skulle hafva grifvit någon rättvis anledning till det missnöje med deras förhandlingar, som en längre tid låtit sig förmärka hos regeringen, och som ändtligen kom till utbrot 48356; men han tillstår, att han lika litet kunnat utfinna någon rätlfärdiggörelse för den otidiga åtgärden, som han kunnat inse, huru de! varit möjligt att draga i tvifvel Storthingets goda vilja, dess flit och ansträngning för att fortskynda arbetena, dess aktning för kunskap och sedlighet, dess kärlek till konung och fädernesland, samt dess fasta vilja att häfda föreningen ined brödrariket på den af båda parterna antagna grundsatsen af fullkomlig likhet mellan båda rikena. På andra sidan, säger Hr Falsen, felades visserligen icke villfarelser och utsväfningar hos enskilda representanter, och han tillägger, att han för egen del ofta varit nödsakad att votera för eller emot vigtiga förslag, hvilkas natur och följder han icke förmått fulikomligt bedöma; men han frågar, om det efter sakens natur kunnat förhålla sig annorlunda, eller om någon förnuftigtvis bör deröfver förundra sig. sÄro vi dån, frågar han, ahär i landet uppfödde till statsmän, att vi nu allaredo skulle hafva insupit all statsvisdom? Eller hvar äro de bland oss, åt hvilka det blifvit förunnadt att offra all sin tid och förmåga endast till studium af statsvetenskaperna? Jag tror, att det ännu är för tidigt att göra en sådap fråga, liksom det i evighet skall blifva för tidigt att tänka möjligheten att undgå villfareler och misstag hos representanterna, vare sig ros individe na eller alla tillhopa. Regeringen har i det hänseendet ingenting framför Storthinget; båda bestå blott af menniskor, och båda måste derföre vara blottställda för att fela. Just derföre äro i representativa stater statsmakten delad mellan båda, på det de må kontrollera hvarandra inbördes, och den ena, då behof göres, återföra den andra på rätt väg. Hvad man deremot kan fordra af en hvar bland dem, är att de med uppmärksamhet lyssna till hvarandras föreställningar och villigt rätta sina fel, så snart de hafva erkänt dem., De förslag till ändringar i reglementet för Storthisgets invärtes politik, som Hr Falsen i sitt sändebref framställer, anse vi öfverflödigt att här återgifva, då de förmodligen blifva föremål för det kommande Storthingets öfverläggningar.