oj MEM HUMDHINIRd ldlind, INCA ON VIUKCN alld INCHNSK
n. liga lagar bör öfverensstämma, för alt vara rätt
mn
- I
år
visa, goda och moralishala
alallom deremot lagstiftaren räkning för de
han ej ville, att den offentlige embetsmannel
uu! skulle vara oantastlig; ty, såsom den namnkun
d nige Benjamin Constant yttrade: kOm J göre
n
ir
la
a
-
d
-
honom oantastlig, vanhedren J honom.w (rörelse.
a Vi embetsmän äro således icke oantastlig
när fråga är om våra offentliga handlingar; v
måste gå med öppet bröst och högburen pan
na. Vi hafva framför oss en sträng granskare
en fruktansvärd granskare, men för hvilken der
ej behöfver darra, som har ett rent samveti
och medvetandet af uppfyllda pligter. Sådar
är följden af 18149 års lag.a
alåtom oss, mine Herrar, nu skärskåda sjelf.
va fakta. — — — Det är en ove-ersäglig
grundsats, att den offentlige embetsmannen:
lefnad och uppförande tillhör allmänheten, ty)
båda måste vara egnade till dess tjenst, eme-
dan, såsom Royer Collard säger, embetena ic.
ke äro stiftade för embetsmännens skull utar
för folkets. Embetsmannen bör alltid vara rer
och obefläckad, och om hans handlingar angri-
pas, måste han kunna uppträda inför rättvisans
ögon med en framställning deraf, och öfver si-
ne motståndare gjuta skam och förvirring, så-
som den oundvikliga följden af ett oförtjent
anfall och af den seger han vunnit öfver smä-
delsen.c
aJ sen, mine herrar, att vi sålunda kunna
närma oss till ett fullkomligt oskymdt ljus.
(vändande sig till Hr Gisquet) Om ni varit
denna grundsats trogen, har ni ingenting att
frukta! visa oss ert samvete, och det orättvisa
tadlet skall förstummas men om ni, af bristan-
de insigter och till följe af er karakters egen-
heter, misskänt dessa grundsatser, har ni möj-
ligtvis kunnat begå handlingar, som den allmän-
na rösten fördömer. -Profvet är härdt, är
grymt; men det måste genomgås.n
Generaladvokaten började nu en granskning
af de aflagda viltnesmålen samt af Hr Gisquets
och hans sakförares yttranden och försvar. cHr
Gisquet,, sade han, char insinuerat, att det ic-
ke fanns någon lag, som tillät att sälja de all-
männa gatorna och tillåtelsen till deras befa-
rande. Jag vet det; men (här vände han sig
åter till polisprefekten) när ni beviljade tillå-
telsen dertill åt en embetsman, en förtrolig
vän, Hr Foucauld, åt andra, som förekomma i
detta mål, och slutligen åt henne, som jag ej
vill nämna, leddes ni då endast af tanken på det
allmännas väl? Sade ni då till er sjelf: dessa
äro personer, hvilkas tillgångar, hvilkas kapita-
ler och skicklighet med mesta fördel kunna
användas till allas nytta? Nej. När ni här
anfört, att ni ville gynna dem, har ni tillika
visat och förklarat edra bevekelsegrunder; hvad
staten af åtskilliga skäl bordt afslå, har ni lå-
tit tillfalla än den ena, än den andra. Detta
är sjelfva det hufvudsakliga faktum. Ni säger,
det ni hade rätt att välja. Nej, ni hade icke
denna rätt, så snart valet icke var föregånget
af en oväldig pröfning.
Sedan generaladvokaten vidlyftigt genomgått
alla fakta, som under rättegången uppdagats,
kom han till följande konklusion:
a Vår pligt är uppfylld, mine herrar; den var
svår och påkostande. J veten, med hvad otå-
lighet edert utslag afbidas; men J veten äfven,
mine herrar, att J ej bören emottaga mer än
elt intryck utifrån, och att J bören vara främ-
mande för alla passioners inflytande. Men det
offentliga samvetet fordrar upprättelse och skall
erhålla den; en bedröflig upprättelse och helt
annan än hvad Hr Gisquet väntat, ty — och
detta är ett drag, som kan upplysa er om man-
nens karakter — hvarföre befinner han sig här?
Jo, för det han sjelf så velat; emedan, om han
fruktat resultatet af den inledda undersöknin-
gen, skulle han ej påkallat den. Men, enligt
sin tanka och sin öfvertygelse, hade han ingen-
ting att befara. J anklagen mig, sade han för
sig sjelf, att hafva velat undansnilla statens pen-
ningar: jag har ej gjort det, jag är ej försnil-
lare; men han har ej tänkt på de monopolier,
han haft den svagheten att bevilja. Om ban
tänkt derpå, skulle han icke börjat rättegången.
Detta är en egenhet 1 hans karakter; men det
är ej ett skäl att förändra den öfvertygelse,
ransakningen hos er alstrat.n
eHvad det offentliga samvetet ej kan glöm-
ma, är Hr Gisquet af år 48314 och 1834. d.