oj MEM HUMDHINIRd ldlind, INCA ON VIUKCN alld INCHNSK n. liga lagar bör öfverensstämma, för alt vara rätt mn I år visa, goda och moralishala alallom deremot lagstiftaren räkning för de han ej ville, att den offentlige embetsmannel uu! skulle vara oantastlig; ty, såsom den namnkun d nige Benjamin Constant yttrade: kOm J göre n ir la a d honom oantastlig, vanhedren J honom.w (rörelse. a Vi embetsmän äro således icke oantastlig när fråga är om våra offentliga handlingar; v måste gå med öppet bröst och högburen pan na. Vi hafva framför oss en sträng granskare en fruktansvärd granskare, men för hvilken der ej behöfver darra, som har ett rent samveti och medvetandet af uppfyllda pligter. Sådar är följden af 18149 års lag.a alåtom oss, mine Herrar, nu skärskåda sjelf. va fakta. — — — Det är en ove-ersäglig grundsats, att den offentlige embetsmannen: lefnad och uppförande tillhör allmänheten, ty) båda måste vara egnade till dess tjenst, emedan, såsom Royer Collard säger, embetena ic. ke äro stiftade för embetsmännens skull utar för folkets. Embetsmannen bör alltid vara rer och obefläckad, och om hans handlingar angripas, måste han kunna uppträda inför rättvisans ögon med en framställning deraf, och öfver sine motståndare gjuta skam och förvirring, såsom den oundvikliga följden af ett oförtjent anfall och af den seger han vunnit öfver smädelsen.c aJ sen, mine herrar, att vi sålunda kunna närma oss till ett fullkomligt oskymdt ljus. (vändande sig till Hr Gisquet) Om ni varit denna grundsats trogen, har ni ingenting att frukta! visa oss ert samvete, och det orättvisa tadlet skall förstummas men om ni, af bristande insigter och till följe af er karakters egenheter, misskänt dessa grundsatser, har ni möjligtvis kunnat begå handlingar, som den allmänna rösten fördömer. -Profvet är härdt, är grymt; men det måste genomgås.n Generaladvokaten började nu en granskning af de aflagda viltnesmålen samt af Hr Gisquets och hans sakförares yttranden och försvar. cHr Gisquet,, sade han, char insinuerat, att det icke fanns någon lag, som tillät att sälja de allmänna gatorna och tillåtelsen till deras befarande. Jag vet det; men (här vände han sig åter till polisprefekten) när ni beviljade tillåtelsen dertill åt en embetsman, en förtrolig vän, Hr Foucauld, åt andra, som förekomma i detta mål, och slutligen åt henne, som jag ej vill nämna, leddes ni då endast af tanken på det allmännas väl? Sade ni då till er sjelf: dessa äro personer, hvilkas tillgångar, hvilkas kapitaler och skicklighet med mesta fördel kunna användas till allas nytta? Nej. När ni här anfört, att ni ville gynna dem, har ni tillika visat och förklarat edra bevekelsegrunder; hvad staten af åtskilliga skäl bordt afslå, har ni låtit tillfalla än den ena, än den andra. Detta är sjelfva det hufvudsakliga faktum. Ni säger, det ni hade rätt att välja. Nej, ni hade icke denna rätt, så snart valet icke var föregånget af en oväldig pröfning. Sedan generaladvokaten vidlyftigt genomgått alla fakta, som under rättegången uppdagats, kom han till följande konklusion: a Vår pligt är uppfylld, mine herrar; den var svår och påkostande. J veten, med hvad otålighet edert utslag afbidas; men J veten äfven, mine herrar, att J ej bören emottaga mer än elt intryck utifrån, och att J bören vara främmande för alla passioners inflytande. Men det offentliga samvetet fordrar upprättelse och skall erhålla den; en bedröflig upprättelse och helt annan än hvad Hr Gisquet väntat, ty — och detta är ett drag, som kan upplysa er om mannens karakter — hvarföre befinner han sig här? Jo, för det han sjelf så velat; emedan, om han fruktat resultatet af den inledda undersökningen, skulle han ej påkallat den. Men, enligt sin tanka och sin öfvertygelse, hade han ingenting att befara. J anklagen mig, sade han för sig sjelf, att hafva velat undansnilla statens penningar: jag har ej gjort det, jag är ej försnillare; men han har ej tänkt på de monopolier, han haft den svagheten att bevilja. Om ban tänkt derpå, skulle han icke börjat rättegången. Detta är en egenhet 1 hans karakter; men det är ej ett skäl att förändra den öfvertygelse, ransakningen hos er alstrat.n eHvad det offentliga samvetet ej kan glömma, är Hr Gisquet af år 48314 och 1834. d.