HALL MVA ALAA ett är Af PTE a ee
invigdt åt undergång, och med förlusten af stats.
rodret är dess tillvarelse förbi. Whigismen skal
icke öfverlefva sitt förafskedande, till och med
icke såsom opposition. Den opposition, sön
kommer att uppträda emot nästa styrelse, bli
bildad af helt andra elementer. Den radikala
delen af valmännen har lärt känna sin styrka
— radikalismen har sin egen tillvaro bland val-
männen, och måste behandlas såsom en erkänd
makt. Den skall visa sin styrka på voterings-
sedlarna. Denna styrka må vara större eller
mindre, radikalismen skall uppträda sasom en
makt för sig, och ofta hålla vågen och gifva ut-
slaget. Rörelsen och gäsningen i sinnena för
allmän valrätt och emot spanmålslagarne, äro
tvenne förträflliga arfvedelar, som Adertonhun-
dratrettiåtta lemnar åt Adertonhundratrettinio;
de skola sorgfälligt bevaras. Ingendera skall
lemnas obegagnad. Folket är upplyst och bil-
dadt nog, för att varda ett folk, som sty-
rer sig sjelf. aMen öfverlemnen eder ej åt
våldsamheter! säger det beskedliga Anno Do-
mini, som går sin kos. Blott icke våld! Se
huru Canadeposerne skadat sig genom ett för ti-
digt utbrott och skrytande, fega anförare. J
behöfven icke gripa till svärd. Blott ståndak-
tighet, och gifven ingen förevändning till ett
nytt Manchester-slagtande! Det finnes ingen-
ting, som edra fiender mera önska, och edra
vänner mera frukta. Ett helsosamt råd; och
vi tillägga, att i den närvarande striden för
folkrättigheter är ingenting förderfligare, än för-
nämt tillbakavisande, näst otidig stridslust. Näå-
gra folkkartans anhängare äro oförnuftigt en-
faldiga i frågan om spanmålslagarna. Skall man
visa ifrån sig bröd för godt köp, för det man
cke kan få fri valrätt? Kan väl hungerfrågan
på obestämd tid uppskjutas? Man hyser miss-
troende emot de Whigska tidningarna, emedan
de så ifrigt åtaga sig denna sak. Vi hafva in-
genting att säga emot misstroendet; men hvad
fråga vi efter om de mena oredligt? Skola vi
nöja oss med att betala 9 pence för ett bröd,
som är värdt 3, derföre att Morning Chronic-
le säger, att det är en skam? Vore det ej klo-
kare, att instämma i ropet: fy, utan afseende
på hvem som upphäfver det. Nu är den ti-
depunkten kommen, då vi, utan att låta frågan
om valrätten slumra, måste vara på vår vakt
emot Jordbruksaristokraternes monopol. Må-
hända är allt, hvad Whigs nu tala och skrif-
va i den vägen, ingen ting annat än en tunna
utkastad åt valfisken; men det är vårt fel, om
vi genom den ena frågan låta leda oss ifrån
den andra. Om den ena vinnes, så äro ju ic-
ke båda oafgjorda.
FRANKRIKE.
Den Gisquetska Processen.
(Slut fr. Lördagsbl.)
Hr Gisquet anförde till sitt försvar, att pri-
vilegier och vissa koncessioner begagnades öf-
verallt, och att man behöfde en hel månad för
att uppräkna alla sådana, samt att man till och
med vid inträdet till ett visst rum sålde bil-
jetter, som bordt gratis utdelas. Presidenten,
om förmodade, att polisprefekten härmed åsyf-
tade domsalen, uppmanade honom att tillkänna-
ge den person, som tillåtit sig en sådan skam-
khig handel, och försäkrade, att denne ofördröj-
ligen skulle bli straffad derför. Hr Gisquet sa-
de likväl, att han härmed endast menat något
visst ställe, men icke domstolens sessionsrum,
tilläggande, att han utan egennyttiga afsigter
beviljat koncessioner och rättigheter åt perso-
ser, som han ej hade skäl att vägra dem, och
hvilka då kurtiserade honom lika nitiskt, som
de nu med hätskhet förföljde honom. Om han
eat spekulera på offentliga entrepriser, som
det stått i hans makt att gynna eller förkin-
dra, skulle han kunnat vinna millioner.
Genom vittnesförhören utreddes imedlertid,
att Hr G. beviljat flera tillåtelser till offentli-
ga vagnars anläggning. hvaraf antingen han sjelf,
bans bror, hans måg eller några af hans krea-
tur, serdeles Hr Aragon, haft bestämd fördel.
Den sistnämnde hade af honom fått ett privi-
egium att inrätta tvättanstalter i Seinen, och
då detta misslyckats, hugnades han, såsom er-
sättning, med en kassörsplats vid saltsjöfiskhan-
deln, hvilken ger 4000 fr. i inkomst. En bad-
anstalt i Seinen måste anläggaren, en Hr Viel,
till en del afträda åt tvänne af Gisquets klien-
ter, 0. 8. Vv.
Det märkligaste i denna rättegång, och som