FATTIGVÄRD. I det ögonblick den för utarbetande al ett I förslag till reglering af rikets fattigvård utsedda kommitt samlas, erhålla alla officiella förI handlingar rörande denna angelägenhet, ett högre intresse, och kunna hos allmänheten påJräkna en uppmärksamhet, som de måhända genom sig sjelfva och under andra omständigheTIter icke förmått tillvinna sig. Bland dessa hafIlva vi till en början utvalt ett i kammarkollegium och af dess president Hr Frih. Cederström afgifvet yttrande, märkligt dels för en viss riksdagstaktik och konsten att vända ständernas beslut mot dem sjelfva till inskränkning i deras rätt, och dels för en viss raskhet som tilltror sig att med några få raders tillägg till en viss knapphändig kungörelse reglera de minga civila, kriminella och administrativa frågor, som ingrediera i en af samhällets vigtigaste angelägenheter, en lag för fattigvården. Kammarkollegrum hade nemligen, genom remiss af den 30 Juni 185353, undfåttregeringens befallning att inkomma med utlåtande angående Rikets Ständers den 9 Maj samma år till regeringen ingifna anhållan om en allmän författnings utfärdande, i afseende på fattige personers underhåll af de församlingar, der de sednast :varit mantalsoch skattskrifna, samt vilkoren för sådana personers inflyttning i andra församlingar. Vid öfverläggningen om detta utlåtande väekte Hr presidenten fråga om, huruvida kollegium borde inskränka sin åtgärdtill blott ett utlåtande eller om det borde gå något längre och upptaga fattigvårdsfrågan i allmänhet, samt aflemna ett nytt förslag till allmän författning för fattigvården i riket. Sedan olika meningar härom uppstått, aflemnade Hr Presidenten, som bestämde sig för det sednare alternativet, följande i sammandrag intagne yttrande, jemte ett dertill hörande förslag, intaget in extenso. Till en början ansåg Hr Presidenten nödigt att utreda huruvida fattigförsörjningen efter nu gällande författningar står i strid med de genom 4809 års statsskick bestämda medborgerliga rättigheter. I afseende härpå fann Hr Presidenten: först att 4809 års ständer, som förklarat hvarje Svensk medborgare berättigad att besitta fast egendom och idka all borgerlig näring emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga, och hånfört allmänna fattigvården till de skyldigheter, hvilka medgifva förbindande föreskrifter till allmänt iaktagande och gemensamt syftemål, funnit fattigvården tarfva en närmare öfversigt och allmännare granskning och derföre i skrifvelse af den 24 November 4809 anhållit, dels att en kommitte måtte nedsättas för att till den nästföljande riksdagen utarbeta förslag till en för hela riket allmän och efter särskilda orter lämpad fattigvård, dels att Kongl Maj:t intill dess ville vidtaga nödvändiga och nyttiga provisoriska anstalter; för det andra, att Kongl: Maj:t, med anledning af nyssnämnde ständernas anhållan, d. 34 Aug. 1810 begärt de då församlade ständernas utlåtande, huruvida icke skyldigheten att försörja de fattige ålåge hvar och en, som sjelf icke är i behof af andras hjelp, samt om icke de beslut, af städer och församlingar om afgifter till de fattiga, som af pluraliteten fattas och af Kongl. Maj:t pröfvas och gillas, vore förbindande för dem, som, ehuru offentligen kallade, varit frånvarande, eller till beslutet nekat, äfvensom för dem, hvilka sedermera till församlingen inflyttade, samt att Kongl. Maj;t, sedan ständerna härtill jakat, meddelat detta till efterrättelse,