VALA BIRRO MIVY RUD Te RER NVS Se RNE
någon af oppositionspressen. Ty hvilken till-
vitelse kan väl påhittas mera förödmjukande
om det rådande befordringssystemet, — eller kan
det väl finnas någonting som skulle -vitna om
en större vanvård af det vigtigaste bland alla
de åligganden som tillhör de högste i samhäl-
let, nemligen pligten att söka utbilda och fram-
draga dugliga ämnen åt fosterlandets framtid,
än om den föreställningen verkligen måste an-
tagas vara grundad, att ibland tre millioner
menniskor icke skulle finnas tio eller tolf, hvil-
ka kunde i statsmannaskicklighet jemföras med
en Rosenblad, en Brahe, en Åkerhjelm, en Lö-
wenhjelm, en Adelsvärd, en Gyllenhaal m. fl.,
med ett ord, med de herrar som nu stå ispet-
sen för ärenderna och under hvilkas råd och
hägn de moraliska och intellektuella elementerna
i samhället tillstörre delen kommit i det skick,
hvari de för ögonblicket befinna sig?
Sådant är imedlertid resultatet af brochyr-
författarens såkallade försvar: ja, han går än-
nu längre, då han i sin välmening utropar, att
hon (styrelsen) wfinner sig så godt som blottad
på försvar att afböja anfallen ,, samt sålunda
vill framställa henne, 1 följd af denna blott-
ställda belägenhet, såsom ett föremål för skon-
samhet och medömkan, enligt ordspråket: res
est sacra miser!! Vi bekänne, att hela det-
ta förhållande är så smärtsamt att tänka på,
att vi snart sagdt vore färdige att taga den
nuvarande ställningen i någon mån i försvar
emot dess egna försvarare; ty hade sakerna
kommit till datta djup af elände, då vore i
sanning intet annat medel öfrigt, än att följa
rådet i Tegners Svea och
— — — cstyra tistelstången
ci hafvets afgrund med förtvifladt mod,
catt med vår jord vår skam må bli förgången — —
Visserligen kan det, tyvärr, icke nekas, att,
om man kastar en blick omkring sig, så har
författaren rätt deri, att man, åtminstone in-
om hela embetsmannahierarkien, verkligen med
misströstan nödgas fråga, om snart sagdt en
enda utmärkt man finnes, till hvilken nationen
kan vända sig med hopp och förtröstan, eller
om hvilken allmänheten hyser det begrepp, att
han skulle förmå framkalla lif och symmetri
genom att sätta en gräns för den desorganisa-
tion, som allt mer och mer börjat 1öja sin
verkan på alla de ädlare delarne i samhälls-
kroppen, och emot hvilken det numera är för-
gälves att använda de gamla palliativerna. Om
man nu betänker, att rätta och enda profvet
för de styrandes skicklighet att utöfva sitt hö-
ga kall, måste sökas i förmågan att uppsöka
och framdraga dugligheten; att makten, genom
ett absolut välde öfver allmänna uppfostran,
genom de platser, belöningar och yttre utmär-
kelser, hvaröfver den kan disponera, äger alla
erforderliga medel i sin hand att i alla grenar
tillegna sig och utbilda de anlag, som finnas,
och framkalla nya, så framt den blott dertill
besitter den inre förmågan, samt att allt detta,
efter försvararens eget erkännande, så litet för-
mått verka någon förändring i det omnämnda
beklagliga förhållandet, att vederbörande stå nä-
stan redlösa, så snart någon åtgärd kommer i
fråga utom gränsen af de vanliga rutinära gö-
romålen, ja till och med blottade på allt för-
svar, om de blifva anfallne; att, om något bi-
stånd vid det ena eller andra tillfället skall
kunna erhållas, det alltid måste sökas utanför
den talrika skara, som tillhör den närmare el-
ler vanliga omgifningen, ja att nästan hvarje
erkänd duglighet, hvarje gryende talang, få för-
fall och cursaka sig) för hvarje invit att taga sty-!
relsens parti — så medgifva vi, att den, som
engång kommer att emottaga framtiden i arf,
med afseende härpå visserligen befinner sig util:
en föga afundsvärd belägenhet, hvilken ser ut
att blifva allt svårare, om icke någonting snart
påtänkes till förbättring. Bör det väl under I:
sådana förhållanden förefalla underligt, om För- :
fattaren till den ifrågavarande brochyren nä-
stan helt och hållet öfvergifvit tanken på
ett direkt och allmänt försvar för sty-
relsen på det sätt, som det annorstädes skulle
ske, det vill säga genom framläggandet af dessl
system och grundsatser, och ådagaläggandet af
dessas konseqventa utveckling i alla rigtningar,
och i stället försökt det sista steget och den
enda taktik, som under så förtviflade och blott-
ställda omständigheter stod till buds, nemligen
satt genom ett utfall söka föra striden in på fi-
endens område och återkasta på opposilionen