VALA BIRRO MIVY RUD Te RER NVS Se RNE någon af oppositionspressen. Ty hvilken tillvitelse kan väl påhittas mera förödmjukande om det rådande befordringssystemet, — eller kan det väl finnas någonting som skulle -vitna om en större vanvård af det vigtigaste bland alla de åligganden som tillhör de högste i samhället, nemligen pligten att söka utbilda och framdraga dugliga ämnen åt fosterlandets framtid, än om den föreställningen verkligen måste antagas vara grundad, att ibland tre millioner menniskor icke skulle finnas tio eller tolf, hvilka kunde i statsmannaskicklighet jemföras med en Rosenblad, en Brahe, en Åkerhjelm, en Löwenhjelm, en Adelsvärd, en Gyllenhaal m. fl., med ett ord, med de herrar som nu stå ispetsen för ärenderna och under hvilkas råd och hägn de moraliska och intellektuella elementerna i samhället tillstörre delen kommit i det skick, hvari de för ögonblicket befinna sig? Sådant är imedlertid resultatet af brochyrförfattarens såkallade försvar: ja, han går ännu längre, då han i sin välmening utropar, att hon (styrelsen) wfinner sig så godt som blottad på försvar att afböja anfallen ,, samt sålunda vill framställa henne, 1 följd af denna blottställda belägenhet, såsom ett föremål för skonsamhet och medömkan, enligt ordspråket: res est sacra miser!! Vi bekänne, att hela detta förhållande är så smärtsamt att tänka på, att vi snart sagdt vore färdige att taga den nuvarande ställningen i någon mån i försvar emot dess egna försvarare; ty hade sakerna kommit till datta djup af elände, då vore i sanning intet annat medel öfrigt, än att följa rådet i Tegners Svea och — — — cstyra tistelstången ci hafvets afgrund med förtvifladt mod, catt med vår jord vår skam må bli förgången — — Visserligen kan det, tyvärr, icke nekas, att, om man kastar en blick omkring sig, så har författaren rätt deri, att man, åtminstone inom hela embetsmannahierarkien, verkligen med misströstan nödgas fråga, om snart sagdt en enda utmärkt man finnes, till hvilken nationen kan vända sig med hopp och förtröstan, eller om hvilken allmänheten hyser det begrepp, att han skulle förmå framkalla lif och symmetri genom att sätta en gräns för den desorganisation, som allt mer och mer börjat 1öja sin verkan på alla de ädlare delarne i samhällskroppen, och emot hvilken det numera är förgälves att använda de gamla palliativerna. Om man nu betänker, att rätta och enda profvet för de styrandes skicklighet att utöfva sitt höga kall, måste sökas i förmågan att uppsöka och framdraga dugligheten; att makten, genom ett absolut välde öfver allmänna uppfostran, genom de platser, belöningar och yttre utmärkelser, hvaröfver den kan disponera, äger alla erforderliga medel i sin hand att i alla grenar tillegna sig och utbilda de anlag, som finnas, och framkalla nya, så framt den blott dertill besitter den inre förmågan, samt att allt detta, efter försvararens eget erkännande, så litet förmått verka någon förändring i det omnämnda beklagliga förhållandet, att vederbörande stå nästan redlösa, så snart någon åtgärd kommer i fråga utom gränsen af de vanliga rutinära göromålen, ja till och med blottade på allt försvar, om de blifva anfallne; att, om något bistånd vid det ena eller andra tillfället skall kunna erhållas, det alltid måste sökas utanför den talrika skara, som tillhör den närmare eller vanliga omgifningen, ja att nästan hvarje erkänd duglighet, hvarje gryende talang, få förfall och cursaka sig) för hvarje invit att taga sty-! relsens parti — så medgifva vi, att den, som engång kommer att emottaga framtiden i arf, med afseende härpå visserligen befinner sig util: en föga afundsvärd belägenhet, hvilken ser ut att blifva allt svårare, om icke någonting snart påtänkes till förbättring. Bör det väl under I: sådana förhållanden förefalla underligt, om För: fattaren till den ifrågavarande brochyren nästan helt och hållet öfvergifvit tanken på ett direkt och allmänt försvar för styrelsen på det sätt, som det annorstädes skulle ske, det vill säga genom framläggandet af dessl system och grundsatser, och ådagaläggandet af dessas konseqventa utveckling i alla rigtningar, och i stället försökt det sista steget och den enda taktik, som under så förtviflade och blottställda omständigheter stod till buds, nemligen satt genom ett utfall söka föra striden in på fiendens område och återkasta på opposilionen