med en pepparkaksfoliant under hvardera armen,
oberäknadt i rockfickorna åtskilliga små duode-
ser och ännu mindre bytingar i cTaschenfor-
mata. De hade ju behandlat mig med så myc-
ken enträgen ömhet, de kärälskliga sköna mark-
nadsmamsellerna!
Ni kan lätt föreställa er med hvilken saknad
jag om qvällen lemnade denna förträffliga stad,
der jag tyckte mig skola ha trifvits så väl, och
jag blef verkligen halft om halft melankolisk, när
jag åter satt vederbörligen instufvad i diligen-
sen och hästarne ryckte till för att oåterkalle-
ligen flyga af med mig, till ken annan marknada
skall ni kanske säga. Jag svepte min trogna
kapprock väl omkring mig, sköt mössan ner på
ena örat, lutade mig tillsamman i vagnshörnet
och lykte ögonen, för att ju förr desto heldre
i sömnens hulda sköte finna tröst och hugsva-
lelse. Den förflutna dagens minnen började
snart hålla marknad i min hjerna, bjuda ut pep-
parkakor, knäppa på harpa, voltigera på ett bord
och rida karusell; jag försjönk i en hehaglig in
re åskådning, döf och känslolös för hela verl-
den utomkring mig, jag hörde endast otydhgt
min värda granne, en korpulent, hes och pu-
stande hedersman, qväda till sin midt emot i
vagnen placerade gemål, ett vindögt, långlagdt
benrangel, med namnet Therese och doft af mu-
skus: cHur mår du, min aThereschen? Min
Thereschena, det drar väl inte på dig?a eThe-
reschena, det är väl inte för varmt?a — Ah
nej, — svarade frun — men jag har ein
Bisschen hufvudvärk; och du, min Fran-
schen?u — dÅh, jag har endast aein Bis-
schenÄ tandvärk, min Thereschen. Härvid
somnade jag mycket godt in. När jag åter
vaknade, sken redan en ljummande morgonsol.
in genom diligensfönsterna, vagnen hoppade på
knaggliga gatstenar, och jag förnam ljudet af
bölande kor. Förvånad stack jag hufvudet ut,
för att ransaka terrängen, om vi voro i en
stad eller i en ladugård. Vi voro i den vidt-
ber:mda staden Osnabräck. Jag påminde mig,
när jag såg den fromsinnta boskapen så der
familiert gå omkring och beta längst efter hus-
raderna, den bekanta historien om: salig profes-
sor Tranr, som till en gammal Fransysk språk-
mästare, den der beständigt glorifierade sig öf-
ver att ha studerat i Oxford, en vacker dag
ställde den oskyldiga frågan om han icke hade
studerat äfven i — Osnabräck. Man plägar i
allmänhet, tror jag, icke just anse för någon-
ting så särdeles rekommenderande för en stad,
att vid inträdet inom dess murar finna sig mot-
tagen af dylika promenerande fyrfota innevå-
nare, af oxar, qvigor, vädrar och borickor, och,
jag erkänner det, för min egen del har jag af
den sarkastiska cTelgevisan och likartade kau-
stika vaudeviller sedan gammalt blifvit förledd
att, hvar jag ser något bölande eller grymtan-
de ting gå och sola sig utanför ett rådhus, va-
ra färdig till åtskilliga malitiösa kombinationer
rörande den lofliga magistraten och det värda
borgerskapet. Sådant är imedlertid mycket o-
rätt, jag medger det lika öppet. Hvarföre skul-
le icke landet få till någon det följa oss ge-
nom staden? Det ligger i det der någonting
bukoliskt obh patriarkaliskt, som rätt betrak-
tadt är ofantligt älskvärdt, någonting från gam-
ja testamentets lyckliga tider, då stadsmamsellerna
stället för att om aftnarne gå på spektaklet,
gingo att vattna sina får och kid vid brunnar
och vattenbäckar. Hvad nu särskildt beträffar
magistrat och borgmästare i Osnabräck, har jag
sedermera genom åtskilliga tidningar erfarit,
hurusom denne sistnämde herre verkligen är
en ärans man, som har sina ideer för sig och
nyligen genom en vis sjelfständig åtgärd gjort
konung Ernst den kraftfulle litet omak. Om
jag vetat det förut, hade staden visst, oaktadt
de pinglande koskällorna, funnit nåd för mina
ögon, — jag hade så när sagt öron, — och
jag skulle icke då, såsom nu är fallet,
Nn MU —— -X- --T ru vs JJHHJJJHHHJHJHJHJHJHJJJHJJA SS
mig så brådt om att lemna den lika hastigt
som jag kom.
Till hit hade jag af det här och der i små-
städerna, köpingarne och byarna, i fönstret af
någon sig så kallande bokhandel, i en värds-
hussal eller gästrummet vid en raststation, upp-
hängda porträttet af en viss för detta orange-
stormästares ihåliga och fatala fysionomi egt
en jemn påminnelse om att jag färdades ge-
nom länder, lyckliggjorda af Hans Högstför-
träffliga Majestät, nyssnämnde konung Ernst
lan Lraftfillac dråänkhloa racamanta Taco in.