bara palats, som kallas Frankrike, finner man likväl snart af åtskilliga, alldeles egendomliga förhållanden, att den belgiska staten verkligen är en byggnad för sig sjelf. Ytterst skyldigt den fransyska Julikrisen sin existens, har Belgien vetat bättre draga nytta af sim revolution, än Frankrike, dess amma och uppfostrarinna, utaf sin, och under det detta sednare land småningom låtit åter gå förloradt allt, hvad det genom sina Junidagar tillvann sig, har Belgien sell sin frihets unga träd, omsorgsfullt vårdadt och värnadt, bära allt rikare och dyrbarare frukter. Inom former och under vilkor, hufvudsakligen inrättade efter fransyskt mönster, bar den allmänna folkkraften, enig och ihärdig, här varit tillräcklig att drifva sakerna fram i tidsandans riktning, och Belgierna hafva kunnat med allt mera trygg verksamhet egna sig åt sina enskilda intressen, sitt ekonomiska och industriella lif, utan att, som Frankrike, hafva köpt denna förkofran, på ett håll på bekostnad af imindre väl beräknade intressen på ett annal, utan att ha låtit någon adjup tankax våga en Septembermanöver mot deras tryckfrihet, eiler låtit en oädel statskonst lyckas att, för befrämjande af vissa planer inom konungapalatset, på några blottställda sidor insmyga i folkets palats en demoralisationens och korruptivnens nesliga miasma; — e palais du peuplec, ale palais du roic, äro de såsom pendanter lyckligt valda inskrifterna på representautkammaren och det midt deremot belägna kongliga slottet i Bruxelles. — Och det är förvånande att se, hvilka krafter och resurser under de sednare åren utvecklat sig inom den nya staten! Medan de flesta andra lämder ännu som bäst äro sysselsatta med första grundläggningen af detta industriella system, som utgör ett af tidens stora postulater, njuter Belgien i dag fördelarna af ett i flera stycken redan fulländadt sådant. På åt alla håll radierande jernvägar ila redan med en mångledad svans af tunga forlass och fullsatta åkdon fram och åter de mystiska ångvagnarna, flitiga, andtrutna och flämtande, jernsenade, eldsprutande drakar, tämjda underbart till den intellektuella, som den materiella, omsättningens och civilisationens tjenst; — på färden mellan Licge, eller, rättare sagdt, det en timmas väg derifrån belägna Ans, den Lättichska railvägens utgångspunkt, och Bruxelles, såg jag utanför Malines, der de olika jernvägslinierna korsa hvarandra, händelsevis sex eller sju ångvagnar med sina respektabla träner från åtskilliga kanter på en gång sammanträffa, och jag vet icke hur många tusen menniskor i detta ögonblick voro här genom ett trollslag förda tillhopa, för att inom nästa minut åter lika plötsligt vara åtskiljda! — Verkstäder och fabriker, lyftande öfver skogar och städer sina rökvålmande obelisker, uppfylla landet med ett sorl och dån, ett slamrande och ett hamrande, som icke vet af hvila eller sömn, och mer än ett högadligt herresäte och familjslott har, såsom vid Serain hos John Cockerill, blifvit af den allt eröfrande ångan inkräktadt för Gud vet hvilka plebejiska ändamål, för blaggarnsspinnerier, eller kanske tillverkning af tidningspapper! Se der det indiskreta och helgerånande tidehvarfvet! En fabrikation, hvilken här, liksom i Frankrike, tagit synnerlig fart, är den af hvitbetssocker; enorma landsstycken äro använda för hvitbetsodling, och mångenstädes på den väg jag for, upptäckte jag hela långa sträckorna bokstafligen endast himmel och hvitbetor, ett rödoch grönspräckigt haf, försvinnande bakom horisonten! Så vidt jag var 1 tillfälle att inhemta, är man likväl icke ännu här mer än annorstädes säker på, om denna fabrikation skall i längden ge några mera tillfredsställande resultater, och det torde, när allt kommer omkring, icke vara så farligt för sockerrörets gamla herravälde, som let i hastigheten ser ut. När man rundtomkring skådar detta Belgiens industriella muvemang i alla riktningar, är man mången gång frestad att tro sig förflyttad på andra sidan (La Manchac; och i sjelfva verket skulle väl Belgien med skäl kunna kallas ett angliseradt Frankrike. Bland sina ångpannor och sina stenkolshögar är Belgien en ganska sannskyldig John Bull: den stora skilnaden, tror jag, är len, att Britten dricker sin Stout Porter, men Belgierne sin vinbutelj; det ena gör abloden tjock och tankarna tungax, såsom det heter i cFriskyttena, det andra gör bloden lätt och tankarna lifliga. Deraf händer det sig, att Fal Män dan fen 6 SR a -—rd a me Öken Jr 0 bet 0 fn ge Lst Rdr Kock re Rs Kn RR ee MM mA Nn pt ÅA ke AA Fe AH Jr AN AA -— nr f) FR