skor med krilpipsansigien, 1 hvita kortlivade kjortlar, guldoch silfverbroderade bindmössor, somliga betäckta med en ordentlig kalott af guldplåt, och med en från nacken hängande bred och lång guldgalon, — det är ett faktum att de värda Myn-Frouwc i dylikt krimskrams ofta ega nedlagdt ett icke obetydligt kapital af dessa i handel och vandel så välkända fullvigtiga dukater, — än, säger jag, var det en sådan fiock, som förledde min med glasögon väpnade nyfikenhet att föra mig in på någon sidogata i den labyrintiska miniatyrstaden; än var det en dubbel eller tredubbel kolonn af arm i arm upptågande landtflickor och gummor från det omgifvande Hannoverska gebitet, högtidsklädda i svart, somliga likt nunnor inhölida i fotsida, kolsvarta kåpor, och med svartkantade gula halmhattar, än var det en dylik sluter linie, som, bäst jag gick, armbågade tili mig och mekaniskt vände min lekamen omkring för att hastigt och lustigt följa med strömmen åt ett annat håll. An var det en savojard med sitt lilla murmeldjur, som lockade mig in i kretsen af gapande åskådare, än en pajazzo med sina dinglande hvita armar och ett grimaserande kolsvart negerhufvud, som i något hörn roade sin publik på bästa vis, stod på hufvudet och boppade kullerbytta på ett litet bord, än en Tyroler i spetsig hatt, grön tröja och kortbyxor, som innanför diskea i sitt stånd på ett temligen obegripligt tungomål höll de mest patetiska och teatraliska tal öfver sina till salu utbredda handskbundtar. Den förtrollande musiken af en harpå drog mig inom tröskeln af ett till kaffehus användt större stånd, sådana man anträffade för hvart fjerde, femte steg, och der ett par rosenkindade sånggudinnor, några af dessa så sentimentalt och hanogsljuft diebäugelndec huldinnor, som af en mild försyn gåfvos att strö rosor bland de myckna metafysiska tistlarna och rationella kardborrarna för Tysklands ädla söner, skorrade till silfversträngarnes klang erotiska qväden af avemodig välluste och oändliga guturaler. Ljudet af en smattrande trumpet ryckte mig åter åt ett motsatt håll, till en torgplats, helt och hållet upptagen af en mängd för tillfället till den marknadsbesökande allmänhetens förlustelse uppresta vippgungor och karuseller, hvar och en på det präktigaste sirad och utmärkt med sin serskilda brokiga fana 1 toppen på en planterad hög standarstäng, en scen, som, lifvad genom det eviga stojet och hojtandet af de på sina trädhästar kringsurrande karusellriddarne, och de hisnandes skrik, blandadt med andras, mera modigas, skratt från de kors och tvärs om hvarannan svängande gungorna, eusam för sig utgjorde ett litet ganska pikant askådespel i skådespelet, men hvarifrån jag snart likaledes bortkallades åt ett tredje och fjerde håll af ingenting mindre än sjelfva den heliga familjenc och cMaxda 1 Friskyttenk, den förra pusserad i vax wefter naturen och uppställd i ett skjul, föga bättre än en krubbaq, utanför hvilket en ofantlig hvit lärftsskylt med gigantiska svarta bokstäfver i ett bibliskt och rörande språk talade till ens kristliga sympatier och insinuerade det verkligen billiga inträdespriset af några ergiga aGrote,c den sednare i stilen af dekorationsmålning, med rynkade ögonbryn och armarna stödda mot bössan, föreställd på en stor skärm af spänd väf, hvilken tungsammeligen fördes upp och ner för marknadsgatorna och uppställdes än här än der till allmänt åskådande, under det ett gammalt positiv, gömdt bakom, gnolade Vi bundit hop din bröllopskrans och lär i jordens jemmerdala. Men det fanns ock någonting mer än allt detta, någonting som wqock till slutet drog mig mäktigt bort från både negrer, murmeldjur, vippgungor och positiver, ja från sjelfva jungfru Maria och de rosenkindade vid harpan; ni gissar redan hvad jag menar!... Pepparkakorna! O, jag minns dem ännu som i går, dessa under bland kakor, finbageriets djerfvaste tanka, det sublimas och det smakfullas så lyckade koalition, der de, tunga och ofantliga, om icke alldeles som TMTliadens bekanta gränsestenar, åtminstone som en ordentlig kakelugnsflisa, lågo i djerf arkikektur upptornade på diskarna i sina stånd! Huru förföriska med sina hvita mandlar i kokett oordning instuckna i den pösande degen! Huru gratiösa med sina amalerischec pressningar, sina tuppar, sina blomstergirlander, sina brinnande hiertan! Men fördolda bakom