MIA MP 0 jelse: agudskelof, man är litet berest! man är ingen ... man är inte precist som så mycket annat godt folk, för hvilka en omnibusfärd är en romresa och cAmiral von Platenk en ostindiefararelu Ja, mine käre läsare, jag är berest, mycket berest. Ville nu endast min lyckliga stjerna en gång förunna mig att trampa ett eller annat fjät på den klassiska jorden,q att bland det verldshistoriska Romas ruiner rifva några dyrbara skråmor i mina sandaler och uppfradga för ett ögonblick det mångbesjungna balsamdoftet af desse glähende Goldorangen,a vore det också blott ur en fruktmånglerskas rotkorg, 0, endast detta tilll och jag ser icke hvem som skulle bestrida mig en plats bland de ett stycke öfver det vanliga ställda individer, som ega rättighet att utgifva resebeskrifningar med eller utan albumstestimonier afexcellenser, som läsa Cicero och af damer med pennan bakom örat, och att kläda sitt tal i förnämt livre med utnötta slarfvor ur tio fremmande språks modmagasiner. Sjelf räknar jag mig, upprigtigt sagdt, till och med redan till denna intressanta kategori af varelser, dessa diligensernas och ångbåtarnes filosofer, trubadurer och mångvise. Det är sannt, jag har väl icke varit och plockat mossa på den af Petrarca i drillande suckar evinnerligen omqvidda Lauras graf, och i fall någon frågar mig, huru det känns att ro ien venetiansk gondol eller huru Vesuvius ser ut iman och utan, så fördöme mig om jag det vet att svara på; men det finnes annat att tala om än Petrarcas Laura, venetianska gondoler och Vesuvii krater, och. jag kan i stället, — och jag vågar tro äfven det låter höra sig, — införa en konversation till exempel på detta sätt: När jag for genom Hannoverska landet, låt mig se, det var om hösten o. s. v.c eller så här: cVill ni se näågonting extraordinärt i den vägen, måste vi resa genom Preussiska Rhein; för min del, har jag icke sett något jemförligt med hvad man i detta land ete.c eller så här: cSådant träffar man i Belgien öfverallt hvart man kommer; och, detta Belgien!k Eller har jag icke verkligen, när allt kommer omkring, en viss rättighet att i dessa ämnen gälla som ett litet orakel? Har jag icke verkligen genom fönsterramen af en högrest diligens tagit dessa ifrågavarande länder i ojäfaktigt ögnasigte, beskådat dessa landskaper både i solsken och månsken, uppehållit mig i dessa märkvärdiga städer, den ena märkvärdigare och smutsigare än den andra, långa timmar, ja hela dagar? Nå väll Nå väl! Således, i stället för lazaroner med gitarren under armen, Tyska vandrande gesäller med renseln på rygg, i stället för vranger och falerniska drufvor Belgiska hvitbetor, istället för Sankt Peters kyrka Bremer-pepparkakorl... Som sagdt är Bremer-pepparkakor! Och, jag försäkrar, en Bremer-pepparkaka är någonting som allt förtjenar sin egen visa; det är ingen vanlig pepparkaka det! Upplagd på disken af ett julmarknadsstånd på Stockholms Stortorg, skulle den göra alla, äfven de dråpligaste Svenska pepparkakors förtvifian, och vår historiska aBakelse-Lotta,w Stockholms PfefferRösela för trettio år sedan, skulle icke i all sin lifstid kunuat smälta den. För min del är jag icke litet förtjust öfver att ha fått göra dess bekantskap, och hvad pepparkakor framtiden än möjligen må beskära mig, skall säkerligen ingen undantränga ur mitt minne bilden af dessa imposanta Bremerska, sådana mitt förvånade öga första gången skådade dem på markmaden i deras kära födelsestad. Ni bör nemligen veta, att min goda genius lät mig anlända till den gamla fria riksoch hansestaden vid Weserflodens grumliga bölja, det frejdede Bremen, just under som bäst pågående höstmarknad. O, du mäktige Mammon! hvilken marknad! En allmän folkfest lika mycket som en handelsdag, en Mercurii helg och karaeval; Hvilken brokighet och rörelse, hvilket panorama af ständigt vexlande karakterer och scener i denna improviserade stad utaf brädskjul och stånd, hopträngda i pygmeisk närgångenhet omkring foten af den väldiga Bremerkatedralen längs hela den omgifvande öppna platsen och på de tre, fyra vida torg, hvari denna irreguliert utgrenar sig! Man hade föregående dagen, då jag från Hamburgs hamn satte foten ned i den så kallade Evern eller postjakten, som skulle föra mig tillika med nå