MIA MP 0
jelse: agudskelof, man är litet berest! man är
ingen ... man är inte precist som så mycket
annat godt folk, för hvilka en omnibusfärd är
en romresa och cAmiral von Platenk en ostin-
diefararelu Ja, mine käre läsare, jag är be-
rest, mycket berest. Ville nu endast min lyck-
liga stjerna en gång förunna mig att trampa ett
eller annat fjät på den klassiska jorden,q att
bland det verldshistoriska Romas ruiner rifva
några dyrbara skråmor i mina sandaler och upp-
fradga för ett ögonblick det mångbesjungna
balsamdoftet af desse glähende Goldorangen,a
vore det också blott ur en fruktmånglerskas
rotkorg, 0, endast detta tilll och jag ser icke
hvem som skulle bestrida mig en plats bland
de ett stycke öfver det vanliga ställda indivi-
der, som ega rättighet att utgifva resebeskrif-
ningar med eller utan albumstestimonier afex-
cellenser, som läsa Cicero och af damer med
pennan bakom örat, och att kläda sitt tal i
förnämt livre med utnötta slarfvor ur tio frem-
mande språks modmagasiner. Sjelf räknar jag
mig, upprigtigt sagdt, till och med redan till
denna intressanta kategori af varelser, dessa di-
ligensernas och ångbåtarnes filosofer, trubadu-
rer och mångvise. Det är sannt, jag har väl
icke varit och plockat mossa på den af Petrar-
ca i drillande suckar evinnerligen omqvidda
Lauras graf, och i fall någon frågar mig, huru
det känns att ro ien venetiansk gondol eller
huru Vesuvius ser ut iman och utan, så fördö-
me mig om jag det vet att svara på; men det
finnes annat att tala om än Petrarcas Laura,
venetianska gondoler och Vesuvii krater, och.
jag kan i stället, — och jag vågar tro äfven
det låter höra sig, — införa en konversation
till exempel på detta sätt: När jag for genom
Hannoverska landet, låt mig se, det var om
hösten o. s. v.c eller så här: cVill ni se näå-
gonting extraordinärt i den vägen, måste vi
resa genom Preussiska Rhein; för min del, har
jag icke sett något jemförligt med hvad man
i detta land ete.c eller så här: cSådant träffar
man i Belgien öfverallt hvart man kommer;
och, detta Belgien!k Eller har jag icke verk-
ligen, när allt kommer omkring, en viss rättig-
het att i dessa ämnen gälla som ett litet ora-
kel? Har jag icke verkligen genom fönsterra-
men af en högrest diligens tagit dessa ifråga-
varande länder i ojäfaktigt ögnasigte, beskådat
dessa landskaper både i solsken och månsken,
uppehållit mig i dessa märkvärdiga städer, den
ena märkvärdigare och smutsigare än den an-
dra, långa timmar, ja hela dagar? Nå väll Nå
väl! Således, i stället för lazaroner med gitar-
ren under armen, Tyska vandrande gesäller med
renseln på rygg, i stället för vranger och fa-
lerniska drufvor Belgiska hvitbetor, istället för
Sankt Peters kyrka Bremer-pepparkakorl...
Som sagdt är Bremer-pepparkakor! Och, jag
försäkrar, en Bremer-pepparkaka är någonting
som allt förtjenar sin egen visa; det är ingen
vanlig pepparkaka det! Upplagd på disken
af ett julmarknadsstånd på Stockholms Stor-
torg, skulle den göra alla, äfven de dråpliga-
ste Svenska pepparkakors förtvifian, och vår
historiska aBakelse-Lotta,w Stockholms Pfeffer-
Rösela för trettio år sedan, skulle icke i all
sin lifstid kunuat smälta den. För min del
är jag icke litet förtjust öfver att ha fått göra
dess bekantskap, och hvad pepparkakor framti-
den än möjligen må beskära mig, skall säker-
ligen ingen undantränga ur mitt minne bilden
af dessa imposanta Bremerska, sådana mitt för-
vånade öga första gången skådade dem på mark-
maden i deras kära födelsestad. Ni bör nem-
ligen veta, att min goda genius lät mig an-
lända till den gamla fria riks- och hansesta-
den vid Weserflodens grumliga bölja, det frej-
dede Bremen, just under som bäst pågående
höstmarknad. O, du mäktige Mammon! hvil-
ken marknad! En allmän folkfest lika mycket
som en handelsdag, en Mercurii helg och kar-
aeval; Hvilken brokighet och rörelse, hvilket
panorama af ständigt vexlande karakterer och
scener i denna improviserade stad utaf bräd-
skjul och stånd, hopträngda i pygmeisk närgån-
genhet omkring foten af den väldiga Bremer-
katedralen längs hela den omgifvande öppna
platsen och på de tre, fyra vida torg, hvari
denna irreguliert utgrenar sig! Man hade fö-
regående dagen, då jag från Hamburgs hamn
satte foten ned i den så kallade Evern eller
postjakten, som skulle föra mig tillika med nå-
