munds intriger, förbigås. Kriget mellan Harald
Hårdråde och Svenskarna aflopp ganska skon-
samt, säger förf. Hvarföre ej så godt, med en
obetydlig träffning, iden Svenskarne förlorade,
genom Lagman Thorvids feghet? Att Inge den
äldre var hetlefrad, har ej något intyg för sig.
Hans förhallande mot Normännen på Qvaldinsö
bevisar snarare en lugn än häftig karakter.
- Att han vägrade offra och ville utbreda kri-
1 Istendomen, hörde till hans öfvertygelse, ej till
1 I temperamentet. — Historien nämner ej något
rIkrig med Norge under Inge den yngres rege-
ring: Tvärtom förtäljer Sturleson, att Konung
Eisten i Norge förmåade Jemtlänningarne att
frivilligt gifva sig under honom, men talar ej
om någon deraf följande ofrid. Så vann, sä-
ger Sturleson, Osten, med ftlokhet, hvad hans
förfäder fåfängt sökt vinna genom vapen. —
Förf. vederlägger sig sjelf då han säger, att
Inge ej brydde sig om Jemtlands förlust. —
Alt lägga i frågorna läroämnen i stället för i
svaren, är förfeladt. Förf. frågar: huru slöts
kriget för den hoppfulle och skrytande Sven
Grathe? En ny inskjuten fråga, med hvad ut-
sigter Sven Grathe började detta krig, och
- TR -
vn OT
Sveriges landskaper och fruntimmer, skulle
gjort hela förhållandet tydligt. — Att Carl
Sverkersson frivilligt afstått sin rätt till kro-
nan åt Erik den helige, i anledning af den
aktning han hyste för honom, är en temligen
godtycklig hypotes. Tvärtom föreställa häfda-
tecknarne förhållandet emeilan Erik och Carl
såsom föga vänskapligt, och framställa honom
till och med såsom medbrottslig i Eriks död,
en sak som svårligen låter förena sig med
aktningen. — Knut Eriksson upptog ej
Carl VIT, utan Sverker Carlsson till medregent.
— Det var ej vid Erik Läspes anträde tillre-
geringen, utan under hans minderårighet, Folk-
kungarne gjorde uppror. Konungen var då
blott 43 år gammal. — Då förf. använder en
serskild fråga och svar derpå, att Mechtild var
Birger Jarls andra gemål, hade vi också kun-
nat få veta, att hon var Danska konungen A-
bels enka, ett väsendtligt drag för att visa den
aktning, hvari Birger stod äfven hos Sveriges
grannar. — Då Birgers lagar om kyrkofred
och qvinnofred fått en förklaring, kunde väl
de två andra, lika så vigtiga, om hemfred och
tingsfred blifvit nämnda. — Folkungarnas för-
sök, att vid upproret mot Magnus Ladulås in-
sätta Waldemar på thronen, stannade blott vid
hotelser. — Torkel Knutsson var riksmarsk, ej
riksdrots. Men rummet tillåter oss måhända
icke, att mera specielt fortsätta denna gransk-
ning, isynnerhet till den sednare delen. Det
rikare förrådet af ämnen, som finnes från Gu-
staf Wasas tid, har tvungit förf. att gå ifrån
den i början temligen troget följda principen,
att göra svaren korta. Dessa växa stundom i
andra delen till en så betydlig längd, att vi
tro det blifva synd om lärjungen, isynnerhet
om han råkar ut för en preceptor, som gör
sig till pligt alt fordra ordagrann utanläsning, och
icke förstår alt genom nya frågor dela dem,
samt lifva intresset. Vi kunna såsom exempel
anföra svaren om reduktionen, indelningssättet,
kriget 17414 och flera andra. Som sagdt är, har
förf. sin ursäkt i copia rerum. Vi skulle lik-
väl önska, att ifall frågan blir om en ny upp-
laga, man ej må spara några blads tillökning,
för att genom en fullständigare katechetisk ut-
veckling af ämnena göra boken så mycket som
möjligt passande för sin bestämmelse.
För nedanstaende, al ett i JM 444 (280) af
detta blad för den 29 sistl. November infördt
cbref från Ångermanlanda föranledda replik har
ett rum blivit begärdt i bladet. Efterkom-
mande denna önskan, utbedje vi oss blott få bi-
foga ett par ord i anledning af innehållet:
FTYSTTEOWwW FF Foss o2— ooo mm Te JA es - 2 Av vr -
svaret, att hans höidingar delat sins emellan