Svenska fistorven framsida rv fragor oc
svar, öfver hedniska och catholska tiden
Del. 4. D:o öfver Lutherska tiden, 2 De
len. Stockholm 1838 hos A. Wallin.
Referenten erkänner, att han från sin ung-
dom haft prevention mot historiska katecheser
allt sedan man plågade honom i pojkåren met
Fant, som så när tagit ur honom tycket fö
historiens studium, och har ej funnit skäl at
gå från den öfvertygelsen, att det är det svå
raste arbete man kan ålägga en historisk för
faltare. Att fråga är ingen konst; men al
fråga på ett sätt, som kan föranleda till bestäm.
da och rediga svar, nya utveckiungar af idcej
i elevens själ; se, deri består den stora hemlig
heten för all katechetik och således äfven der
bistoriska. En historisk katechesförfattare må-
sle så väl som alla andra spela en dubbe
roll, måste sälta sig så väl i undervisarens
som elevens ställe, måste såsom frågande ned-
sänka sig till den sednare och som svarande
upplyfta eleven till sig. Frågorna måste var:
bestämda för att framkalla bestämda svar; sva-
ren så enkla, som de supponeras komma ur er
någorlunda begåfvad elevs mun och framför
allt ej genom någon onödig längd tvinga honom
att för mycket anstränga minnet, då de hellre
kunde fördelas i flera frågor. Man kan der-
före ej undra, att de flesta af våra historiska
compendii författare valt den sammanhängande
berättelsen, som ålagt dem mindre tvång. Ock-
så är denna utan tvifvel den bästa, så snart
boken kommer i en lärares händer som för-
står att kalechisera; ty naturligt är det och al
erfarenheten bestyrkt att frågan och svaret for-
dra hvar sin serskilda man. Det medgilves
likväl gerna att på ett visst stadium af under-
visningsverket kan en katechiserad historia både
vara nyttig och nödvändig, der som ej lärare
med tillräcklig underbyggnad och skicklighet i
katechetiken finnas, som förhållandet som of-
tast är vid skolor på landet och kanske (om vi
våga tilllägga) vid många af de undervisnings-
anstalter, som förestås af fruntimmer. Här kan
en lärobok i frågor och svar vara rätt behöf-
bg och wvi antaga, att författaren arbetat för
etta ändamål. Till hans rättvisa loford
bör nämnas, att han temligen fullständigt sam-
lat i denna lila bok de vigtigaste notiser, som
behöfvas för första undervisningen, och det vi
hafva funnit, att vid hans framställningssätt an-
märka, kan möjligen framdeles afhjelpas.
Förf. säger hednisk religion vara, adå man
dyrkar beläten i stället för den enda och san-
na guden. Voro då ej Zoroasters lära,
Sabeismen, Germanernas älsta kult m. fl. hed-
niska religioner? Rätta definitionen är att
dyrka det skapade i stäilet för skaparen, eller
ännu enklare tillbedja flera gudar. Att Oden
härstammade från Priamus i Troja, är en af
medeltidens hypotheser, som man gerna kan
umbära vid första undervisningen. Hvarföre
Oden ristade sig med Geirsodd, är ej bestämdt
anfördt; orsaken var, att endast svärdfallne fin-
go tillträde i Wallihall. — Att Yngve Frey hög-
sattes al fruktan för uppror, nämnes ej 1 yng-
lingasagan. — Planen var förmodligen att öf-
vertyga folket, det äfven de aflidna drottarne
kunde utverka välsignelse för landet. Men hy-
potheser höra ej till kompendier. Det gifves
ej flera berättelser om Svedgers död. Den
som förf. kallar den andra är försök att pro-
saiskt förklara den poetiska och mythiska be-
rättelsen om Svedgers hädanfärd. — Skiafar-
bondi är orätt öfversatt med skeppsbo; skep-
rens egare eller herre är det rätta. Stundom
öfversätter förf. de Nordiska Konungarnas till-
namn, såsom hos Dag och Ågne, stundom hbi-
behållas de oöfversatta såsom hos Eigil Tunna-
dolgi. — Huru Skjalf kom så nära åt Agne,
att hon kunde upphänga honom är ej nämdt.
Det var deras bröllopsnatt. — Förf. säger att
Eigil gaf skatt åt Danska Konungen Frode.
Ynglingasagan nekar det; askatt gaf han aldriga sä-
ger hon bestämdt, det var årliga skänker frivilligt
gifna af erkänsla. — Hvad slags våld Ingiald Hil-
råda utöfvade mot Fylkiskonungarna, nämnes
ei. Denna mordbrand var dock en af de märk-
värdigaste händelser under hednatiden. Lika
obestämdt nämnes ett svek, som Ivar Vidfamne
utöfvade på Seland; men ej hvari det bestod. !
— Hvari Ragnar Lodbroks treflighet bestod,
nämnes ej, åtminstone måtte hans fiender ej
mycket berömt den. — Sigrid Storråda yttrade
ieke uså gör man med småkungar, utan, aså
PV