al vara kamrater hatva nästan intet all gora Iör sina löner? Om det är derföre att vi hafva större talang, så tyckes denna vara föga afundsvärd, emedan den blott blir oss en källa till kostnader och besvär, dem vi gerna ville vara förutan? Hvarj före skulle vi bemöda oss att väl återgilfva våra roler, då vi hafva så föga tack derför, isynnerhet som just detta måste göra det enligt med Direktionens intresse, att desto oftare låta OSS uppträda inför publiken. — Föliden af allt detia är ej svår att förutse. Rolerna inöfvades vårdålöst, utfördes med motvilja och liknöjdhet och ett nytt fält öppnades för intriger, föregifna sjukdomsfall m. m., hvarigenom teatern snart skulle förlora all den kredit, den ännu äger qvar. Är nu direktionens mening den, att i stället för de afskaffade flitpenningarna öka lönerna med ungefär samma belopp, som de förra kunna utgöra. så inse vi icke hvad teaterns vinst dervid skulle blifva, emedan utgifterna likafullt äro de samma. Olägenheterna af ett sådant arrangement äro deremot gifna. Ty ehuru skådespelaren väl bör tänka, att han för sin öfyvervägande talang och sin trägnare tienstgöring fått sig anslaget ett högre lönebelopp, så motsvarar detta dock icke på längt när ändamålet med flitpenningarna och hvarje serskild rol blifver på hans fördelars vigtskål likväl ett minus, i ställe att det nu obestridligt utgör ett plus. Dessutom skulle det möta betydliga svårigheter, att efter talang och mångfalldighet rättvist proportionera lönerna, då äfven en annan omständighet gifves, på hvilken afseende måste göras, och hvilken i många fall står i strid med de förra; nemligen ancienneteten. Hvad skulle väl den i teaterns tjenst grånade skådespelaren säga, om en nykomling uppfördes till högre lön än han? Månne icke t. ex. Fru Eriksson eller Fru Bock skulle hafva skäl att klaga, om deras löner fastställdes till måhända hälften af hvad MH Ficker celler Fru Hjortsberg h-de att uppbära derföre, att de möjligen spela oftare? Om åter Dir, hvilket är det troligaste, icke ämnår gifva någon ersättning för flitpenningarna; om Dir., ur stånd att beräkna följderna af sitt steg, tror sig genom nedsättning al siffran hafva vunnit allt; om den derigenom blir en orsak till teaterns fullkomliga upplösning, — då kan den säga sig hafva med konseqvens framgått på sin bana. Dock i ett fall måste man göra teaterstyrelsen rättvisa. Sedan det en gång kommit så längt, att en serskild komitå blifvit nedsatt, för att pröfva, huruvida teatern, i anseende till sin financiella belägenhet, framdeles må kunna bestå eller icke, så kan Direktionen, om den nödvändigt vill bibehålla sig, knappast göra annat än genom förändrade kalkyler, med svart på hvitt, söka uppgifva medlen till afhjelpande af detta missförhållande, ty om den nu skKulte erHjudad Sig, atv utan! DEtydtrgare Insktanrkningar i teaterns utgiftsummor, genom en klokare förvaltning af dess esthetiska resurser, för framtiden återställa debet och kredit i ett jemut förhällande till hvarandra, så skulle komittens ledamöter, utsedde att döma öfver be or not be, med allt skäl invända, att, då Dir. redan i flera år förgälves sökt åstadkomma ett dylikt resultat, lärer det äfven hädanefter öfverstiga dess förmåga. Argumentet vore talande, och ett ytterligare insisterande å teaterstyrelsens sida skulle endast gifva anledning till förebråelse för ett större, åtminstone mera tadelvärdt fel, än oförmågan, och att Dir. då otvifvelaktigt kunde anses såsom orsaken till teaterns 0bestånd. Den enda utväg, som i närvarande fall synes kunna rädda teatern, den vi dock ingalunda hoppas skall blifva iakttagen, vore att den närvarande Direktionen resignerade, och teatern upphörde att vidare förvaltas såsom en uteslutande hofeller statsanstalt och öfverlemnas ät en styrelse eller aktiebolog, som sjelf ansvarade för affärerna. Vi våga, som sagdt är, dock knappast hoppas något sådant, ehuru det visst ej borde vara omöjligt att förskaffa de nuvarande Direktörerne ersättning på annat håll för sina löner. Låtom oss imedlertid antaga, att Dir. skulle låta förmå sig till detta stora steg) — ty man kan ju ifven ponera det omöjliga, enligt Euclides, att komitcen finge då, såsom uteslutande föremål för sin verksamhet, upptaga frågan om sjelfva oktroyen med ett sådant bolag eller styrelse, som vi nyss nämnt och hvari sujetterne sielfve kunde intresseras såsom lottegare mot vissa förbindelser, samt om liqviderandet af det skuldkapital, teatern redan isamkat sig. En sådan förändring behöfde alldeles icke utesluta teaterns betraktande såsom kunglig, fall man tror, att denna titel skulle hjelpa något, och säkert skulle Konungen i alla fall fortfara med sitt bidrag emot rättigheten att hafva qvar sitt kapell och för den Kongl. Familjens och hofvets räkning upptaga logerna. Vi äre förvissade, att ingen som rätt förstår, hvad som ännu kan göras af vår teater, skulle draoa i betänkande att afgifva en sådan proposition. Balancen för hyarje speltermin (minst 200 representationer) har under d2 sednare åren utgjorts af på sin höjd tio å tolf tusende Riksdaler, och är såI ledes icke större, än att den med lika många fulla hus kunnat betäckas. Då man besinnar, huru den ena nya pjesen efter den andra varit af den beskaffenhet, att den genast efter den första representationen måst uppföras med förlust, huru mången spektakelafton inkomsterna icke en gång be täckt ekläreringen och de vanliga utgifterna för aftonen, så förundrar man sig nästan, att bristen icke uppgått till ett ännu högre belopp. Tio eller tlf fulla hus mera äro på en hel termin cen obe-l. tydlighet. som genom ett par lyckligt valda pjeser