al vara kamrater hatva nästan intet all gora Iör
sina löner? Om det är derföre att vi hafva större
talang, så tyckes denna vara föga afundsvärd, e-
medan den blott blir oss en källa till kostnader
och besvär, dem vi gerna ville vara förutan? Hvar-
j före skulle vi bemöda oss att väl återgilfva våra
roler, då vi hafva så föga tack derför, isynnerhet
som just detta måste göra det enligt med Di-
rektionens intresse, att desto oftare låta OSS upp-
träda inför publiken. — Föliden af allt detia är
ej svår att förutse. Rolerna inöfvades vårdålöst,
utfördes med motvilja och liknöjdhet och ett nytt
fält öppnades för intriger, föregifna sjukdomsfall
m. m., hvarigenom teatern snart skulle förlora all
den kredit, den ännu äger qvar. Är nu direktio-
nens mening den, att i stället för de afskaffade
flitpenningarna öka lönerna med ungefär samma
belopp, som de förra kunna utgöra. så inse vi ic-
ke hvad teaterns vinst dervid skulle blifva, eme-
dan utgifterna likafullt äro de samma. Olägenhe-
terna af ett sådant arrangement äro deremot gif-
na. Ty ehuru skådespelaren väl bör tänka, att
han för sin öfyvervägande talang och sin trägnare
tienstgöring fått sig anslaget ett högre lönebelopp,
så motsvarar detta dock icke på längt när ända-
målet med flitpenningarna och hvarje serskild rol
blifver på hans fördelars vigtskål likväl ett minus,
i ställe att det nu obestridligt utgör ett plus. Dess-
utom skulle det möta betydliga svårigheter, att ef-
ter talang och mångfalldighet rättvist proportione-
ra lönerna, då äfven en annan omständighet gif-
ves, på hvilken afseende måste göras, och hvilken
i många fall står i strid med de förra; nemligen
ancienneteten. Hvad skulle väl den i teaterns
tjenst grånade skådespelaren säga, om en nykom-
ling uppfördes till högre lön än han? Månne icke
t. ex. Fru Eriksson eller Fru Bock skulle hafva
skäl att klaga, om deras löner fastställdes till må-
hända hälften af hvad MH Ficker celler Fru Hjorts-
berg h-de att uppbära derföre, att de möjligen spe-
la oftare? Om åter Dir, hvilket är det troligaste,
icke ämnår gifva någon ersättning för flitpennin-
garna; om Dir., ur stånd att beräkna följderna af
sitt steg, tror sig genom nedsättning al siffran
hafva vunnit allt; om den derigenom blir en or-
sak till teaterns fullkomliga upplösning, — då kan
den säga sig hafva med konseqvens framgått på sin
bana. Dock i ett fall måste man göra teaterstyrelsen
rättvisa. Sedan det en gång kommit så längt, att en
serskild komitå blifvit nedsatt, för att pröfva, hu-
ruvida teatern, i anseende till sin financiella belägen-
het, framdeles må kunna bestå eller icke, så kan Di-
rektionen, om den nödvändigt vill bibehålla sig,
knappast göra annat än genom förändrade kalkyler,
med svart på hvitt, söka uppgifva medlen till af-
hjelpande af detta missförhållande, ty om den nu
skKulte erHjudad Sig, atv utan! DEtydtrgare Insktanrk-
ningar i teaterns utgiftsummor, genom en klokare
förvaltning af dess esthetiska resurser, för framti-
den återställa debet och kredit i ett jemut förhäl-
lande till hvarandra, så skulle komittens ledamöter,
utsedde att döma öfver be or not be, med allt skäl
invända, att, då Dir. redan i flera år förgälves sökt å-
stadkomma ett dylikt resultat, lärer det äfven hädan-
efter öfverstiga dess förmåga. Argumentet vore
talande, och ett ytterligare insisterande å teater-
styrelsens sida skulle endast gifva anledning till
förebråelse för ett större, åtminstone mera tadel-
värdt fel, än oförmågan, och att Dir. då otvifvel-
aktigt kunde anses såsom orsaken till teaterns 0-
bestånd. Den enda utväg, som i närvarande fall sy-
nes kunna rädda teatern, den vi dock ingalunda hop-
pas skall blifva iakttagen, vore att den närvarande
Direktionen resignerade, och teatern upphörde att
vidare förvaltas såsom en uteslutande hof- eller
statsanstalt och öfverlemnas ät en styrelse eller ak-
tiebolog, som sjelf ansvarade för affärerna. Vi vå-
ga, som sagdt är, dock knappast hoppas något så-
dant, ehuru det visst ej borde vara omöjligt att
förskaffa de nuvarande Direktörerne ersättning på
annat håll för sina löner.
Låtom oss imedlertid antaga, att Dir. skulle låta
förmå sig till detta stora steg) — ty man kan ju
ifven ponera det omöjliga, enligt Euclides, att ko-
mitcen finge då, såsom uteslutande föremål för sin
verksamhet, upptaga frågan om sjelfva oktroyen
med ett sådant bolag eller styrelse, som vi nyss
nämnt och hvari sujetterne sielfve kunde intresse-
ras såsom lottegare mot vissa förbindelser, samt
om liqviderandet af det skuldkapital, teatern redan
isamkat sig. En sådan förändring behöfde alldeles
icke utesluta teaterns betraktande såsom kunglig,
fall man tror, att denna titel skulle hjelpa något,
och säkert skulle Konungen i alla fall fortfara med
sitt bidrag emot rättigheten att hafva qvar sitt ka-
pell och för den Kongl. Familjens och hofvets räk-
ning upptaga logerna.
Vi äre förvissade, att ingen som rätt förstår,
hvad som ännu kan göras af vår teater, skulle dra-
oa i betänkande att afgifva en sådan proposition.
Balancen för hyarje speltermin (minst 200 repre-
sentationer) har under d2 sednare åren utgjorts af
på sin höjd tio å tolf tusende Riksdaler, och är så- I
ledes icke större, än att den med lika många fulla
hus kunnat betäckas. Då man besinnar, huru den
ena nya pjesen efter den andra varit af den be-
skaffenhet, att den genast efter den första repre-
sentationen måst uppföras med förlust, huru mån-
gen spektakelafton inkomsterna icke en gång be
täckt ekläreringen och de vanliga utgifterna för af-
tonen, så förundrar man sig nästan, att bristen ic-
ke uppgått till ett ännu högre belopp. Tio eller
tlf fulla hus mera äro på en hel termin cen obe-l.
tydlighet. som genom ett par lyckligt valda pjeser