missbruk, mot de stores våld och rofgirighet,
mot deras anspråk på makten, utan att besitta
några egenskaper derför, mot det råa godtyc-
ket och den illparriga fanatismen! Huru, säga
vi, skulle det vara möjligt, att sådana despo-
tismens predikanter icke skulle hyllas och
framhafvas, häldst om de hade det uppväxan-
de slägtets bildning i sina händer och försto-
do att klokt insvepa sina satser i honingssöta
och mystiska ord.
Erkännas måste, att de fleste af de arma
verktygen icke se, hvems ärender de gå, eller
rättare hvem som efteråt bemäktigat sig, hvad
de, möjligen af kortsynthet och fantasteri, på-
hittat. Åtminstone torde det vara fallet här.
Men detta hindrar icke, att förvridna menni-
skor äro lika nyttiga i jesuilismens och des-
postismens vingård, som om de blifvit upp-
dragna i dessas egna seminarier. De äro i så
måtto nästan nyttigare i sin okunnighet härom,
som de hysa vida mindre anspråk, så länge de
icke äro medvetande af sin egen sändning och
verkligen tro sig arbeta på någonting godt.
Blinda fantaster äro, åtminstone till en tid, vi-
da brukbarare handtlangare än fina skurkar,
som alltid veta att sätta pris på sina tjenster.
De förre låta ännu afspisa sig med ett nådigt
ord och en barnleksak och äro förtjuste; men
de sednare äro oftast färdige att höja dagspen-
ningen och blifva besvärlige med sina fordrin-
gar. på kontant eller makt; och dessa vilja pa-
tronerne icke dela med sig.
Just närvarande stund är af hög eftertänk-
lighet i afseende på de symptomer, som Tysk-
land företer. Patronerne tyckas tro, att de-
ras förtruppar redan hunnit skjuta praktikabel
breche på sunda förnuftet, så att tiden ändtli-
gen är inne för dem sjelfva att försöka en ge-
neral stormning. Prelaterne resa upp hufvu-
det och trotsa styrelserna, stödjande sig på påf-
vemakten, hvilken de vilja återföra till hela
dess medeltids-glans. I Bayern är central-in-
stitutet, hvarvid Schelling bland andra handt-
langar som lai-broder. Heines tekning af den-
ne mans nu varande ömklighet är verkligen af
hög komik, men tillika sorglig; det måste all-
uid nedslå att se en så högt begåfvad intelli-
gens så öfverlefva sig sjelf och sjunka till ett
sådant djup af förvillelse. Det är afund och
ilska mot Hegel, som egentligen skuffat Schel-
ling in i den: Bäyerska jesuitismens trollkrets.
Heine beskrifver den stackars mannen såsom !
Äen afsigskommen, mediatiserad filosof, vandran-
ade dyster bland de andre mediatiserade her-
ararna i Mänchen. Der såg jag honom for-
dom, säger H., och hade nästan kunnat ut-
agjuta tårar öfver den jemmerfulla anblicken.
cOch hvad han talte, var ock det aldra jem-i
amerligaste; det bestod i afundsjuka smädelser !
mot Hegel, som störtat honom. Han klaga-
de, att denne ustulit hans idcer, hvaröfver
Heine med skäl gör sig lustig, anmärkande att
han stulit mera af Spinoza än Hegel af honom.
cAfundsjuka,e så fortfar Heine, bragte englar
på fall, och det är tyvärr blott alltför säkert, att
ovilja öfver Hegels alltjemnt stigande anseende fört
Hr Schelling dit, hvarest vi nu se honom, nemli-
gen i den katolska propagandans snaror, som har
sitt hufvudqvarter i Mäönchen. Hr Schelling för-
rådde filosofien till katholska religionen. Alla vitt-
nesbörd stämma häri öfverens, och man hade län-
ge förutsett, att?det skulle komma derhän. Ur nå-
gra maktegandes i Mänchen mun hade jag så ofta
hört de orden: aman mäste förena tron med vyetan-
deta. Denna fras var oskyldig liksom blomman;
men derunder lurade ormen. Nu förstår jag er af-
sigt. Hr Schelling måste nu begagnas, för att med
sitt snilles alla krafter rättfärdiga katholska reli-
sionen, och allt hvad han nu lär under namnet fi-
osofi, är intet annat än ett rättfärdiganda af ka-
olicismen. Dervid tänkte man äfven på den bi-
ördelen, att det firade namnet lockar den vishets-
örstande tyska ungdomen till Miönchen, och att
len jesuitiska lognen, i filosofiens förklädnad, de-
to lättare bedårar den. Andäktigt knäfaller den-
a ungdom för mannen, som den anser för san-
ingens öfversteprest, och utan misstanke emotta-
er den ur hans händer den förgiftade hostian.
Vi hafve icke utrymme för flera citater ur
len snillrika och träffande målningen af det
ätt, hvarpå katolicismen och despotismen be-
näktigat sig Tysklands. filosofer. Läsaren hän-
visas till boken 1 dess helhet. Sällan skall nå-
on läsning mera belöna sig. I synnerhet kan
len rekommenderas hos våra fosforister, som
väl behöfva att påminnas om sitt ättartal. Det
an vara nyttigt i många afseenden.
Ål varcoättningan Se I allt sAnd 4 2