anföra en profbit af förfs stil och hans sätt
att behandla detta ämne.
aeVi skulle ganska lugnt knnna hafva fördragit
Napoleon. Men våra furstar, under det de hoppa-
des att med Guds biständ blifva befriade från
honom, gåfvo tiliika rum för den tanken, att deras
folks förenade krafter måtte vara medycerkande till
denna befrielse; man sökte i denna afsigt att väc-
ka en medborgerlig anda bland Tyskarne, och till
och med de aldra högsta personer talade om tysk
nationalitet, om ett gemensamt tyskt fädernesland,
om de kristligt germaniske stammarnes förening,
om Tysklands enhet, Man befallde oss patriotism,
och vi blefvo patrioter, ty vi göra allt hvad uåra
furstar befalla oss. Men man måste ej under den-
na patriotism tänka sig densamma känsla, som i
Frankrike bär detta namn. Fransonens patriotism
består deri, att hans hjerta uppvärmes, genom den-
na värma utvidgar sig, att han med sin kärlek
omfattar ej blott sina närmaste anhöriga, utan he-
la Frankrike, hela den bildade verlden; Tyskens
patriotism deremot består deri, att hans hjerta blir
trängre, att det krymper tillsammans som läder i
köld, att han hatar allt utländskt, att han ej mera
är verldsborgare, ej mera Europt, utan blott en
trängbröstad Tysk. Det var då som vi sågo denna
idealiska slyngelaktighet utbilda sig, som Hr Jahn
bragt i system; denna usla, plumpa och oförskäm-
da opposition mot ett tänkesätt, som just är det
heligaste och herrligaste, som Tyskland frambragt,
nämligen denna humanitet, detta hela mensklighe-
tens förbrödrande, denna kosmopolitism, som våra
store snillen, Lessing, Herder, Schiller, Göthe, Jean
Paul, ja alla bildade i Tyskland städse hyllat. —
Hvad som straxt derpå tilldrog sig i Tyskland, är
alltför väl bekant, När Gud, snön och kossacker-
ne hade förstört Napoleons bästa krafter, erhöllo
vi Tyskar nådig befallning att befria oss från det
främmande oket, och vi blossade upp i manlig vYre-
de öfver det alltför långvariga slafvcriet, och vi
uppeldade oss med de Körnerska sångernas goda
melodier och dåliga vers, och vi tillkämpade oss
friheten; ty vi göra allt hvad våra furstar befalla
OSS.4r
c Vid denna tidpunkt mäste en skola vinna fram-
gång, som stod i opposition mot allt fransyskt, och
som så väl i konsten som i lifvet ville införa en
tysk nationalanda. Den romantiska skolan gjorde
då för tiden gemensam sak med regeringarne och
de hemliga sällskaperna, och Hr A. W. Schlegel
konspirerade mot Racine i samma afsigt, som mi-
nistern Stein konspirerade mot Napoleon. Skolan
sam med tidsströmmen, jag menar med den ström,
som fiyter tillbaka till sin källa. När slutligen den
tyska patriotlismen och nationaliteten hade vunnit
en fullkomlig seger, triumferade öfver den uatio-
nelt-germaniskt-kristligt romantiska skolan den ny-
tvyskt-religiöst patriotiska konsten. Napoleon, den
store klassikern, lika klassisk som Alexander och
Cesar, störtade till jorden, och Hrr August Wil-
heim och Fredrik Schlegel, de små romantikerne,
lika romantiska som tummeliten och mästerkatten
i stöflorna, uppreste sig segrande.w
Ehuru läsaren förut vet, alt den romantiska
skoian kastade sig i katolicismens armar, så
skall han dock säkert med nöje återse detta
faktum framstäldt 1 Heines lekande, men än-
dock allvarliga språk. En mängd skaiftställare
(Fr. Schlegel, Tieck, Novalis, Werner, Schätz,
Ad. Möller etc.) öfvergingo högtidligen till ka-
tolska kyrkan eller, som H. uttrycker sig, läto
apå nylt inspärra sig i det andliga fängelse,
ahvarur deras fäder med så mycken kraft hade
abefriat sigo; och hos tyska målare blef det
en riktig epidemi.
Det var under detta stadium af tyska litte-
raturen, som den importerades till Sverige,
der hon ännu hos en och annan bevaras med
ett oförändradt devouement, likasom Finnarne
ännu hafva qvar den gamla svenska psalmbo-
ken, sedan den längesedan kommit ur bruk i
Sverige. Den upsaliensiska filosofien och konst-
åsigterne tyckas veta föga om de reaktioner,
som på produktionsorten för sig gått, utan stå
qvar i samma skick, hvaruti de lånades från
Schleglarne, Novalis, Schelling och de öfriga,
redan fallna storheterna. Imedlertid är det
väl 20 år, sedan den reaktion inträffade, hvar-
om Heine säger! Men när man upptäckte, att
en propaganda af munkar och adliga herrar,
som sammansvurit sig mot Europas politiska
och religiösa frihet, hade sin band med i spe-
aet, ett det egentligen var jesuitismen, som
amed romantikens ljufva toner sökte tjusa den
atyska ungdomen, såsom fordom rättfångaren
Hamelns barn, då uppstod stor ovilja, och
aen allmän vrede upplågade bland tankefrihe-
atens och protestantismens vänner i Tyskiand.
Detta är enda sättet att förklara det annars sken-
bart oförklarliga fenomenat, att den romantiska
skolan (fosforismen, eller hvad man vill kalla den,)
som i början såg något ruggig och sjelfständig
ut och stod i en viss opposition, som till och
med gjorde bekännarne den äran att ådraga
4 AR oo G 2T oo Lena -