anföra en profbit af förfs stil och hans sätt att behandla detta ämne. aeVi skulle ganska lugnt knnna hafva fördragit Napoleon. Men våra furstar, under det de hoppades att med Guds biständ blifva befriade från honom, gåfvo tiliika rum för den tanken, att deras folks förenade krafter måtte vara medycerkande till denna befrielse; man sökte i denna afsigt att väcka en medborgerlig anda bland Tyskarne, och till och med de aldra högsta personer talade om tysk nationalitet, om ett gemensamt tyskt fädernesland, om de kristligt germaniske stammarnes förening, om Tysklands enhet, Man befallde oss patriotism, och vi blefvo patrioter, ty vi göra allt hvad uåra furstar befalla oss. Men man måste ej under denna patriotism tänka sig densamma känsla, som i Frankrike bär detta namn. Fransonens patriotism består deri, att hans hjerta uppvärmes, genom denna värma utvidgar sig, att han med sin kärlek omfattar ej blott sina närmaste anhöriga, utan hela Frankrike, hela den bildade verlden; Tyskens patriotism deremot består deri, att hans hjerta blir trängre, att det krymper tillsammans som läder i köld, att han hatar allt utländskt, att han ej mera är verldsborgare, ej mera Europt, utan blott en trängbröstad Tysk. Det var då som vi sågo denna idealiska slyngelaktighet utbilda sig, som Hr Jahn bragt i system; denna usla, plumpa och oförskämda opposition mot ett tänkesätt, som just är det heligaste och herrligaste, som Tyskland frambragt, nämligen denna humanitet, detta hela mensklighetens förbrödrande, denna kosmopolitism, som våra store snillen, Lessing, Herder, Schiller, Göthe, Jean Paul, ja alla bildade i Tyskland städse hyllat. — Hvad som straxt derpå tilldrog sig i Tyskland, är alltför väl bekant, När Gud, snön och kossackerne hade förstört Napoleons bästa krafter, erhöllo vi Tyskar nådig befallning att befria oss från det främmande oket, och vi blossade upp i manlig vYrede öfver det alltför långvariga slafvcriet, och vi uppeldade oss med de Körnerska sångernas goda melodier och dåliga vers, och vi tillkämpade oss friheten; ty vi göra allt hvad våra furstar befalla OSS.4r c Vid denna tidpunkt mäste en skola vinna framgång, som stod i opposition mot allt fransyskt, och som så väl i konsten som i lifvet ville införa en tysk nationalanda. Den romantiska skolan gjorde då för tiden gemensam sak med regeringarne och de hemliga sällskaperna, och Hr A. W. Schlegel konspirerade mot Racine i samma afsigt, som ministern Stein konspirerade mot Napoleon. Skolan sam med tidsströmmen, jag menar med den ström, som fiyter tillbaka till sin källa. När slutligen den tyska patriotlismen och nationaliteten hade vunnit en fullkomlig seger, triumferade öfver den uationelt-germaniskt-kristligt romantiska skolan den nytvyskt-religiöst patriotiska konsten. Napoleon, den store klassikern, lika klassisk som Alexander och Cesar, störtade till jorden, och Hrr August Wilheim och Fredrik Schlegel, de små romantikerne, lika romantiska som tummeliten och mästerkatten i stöflorna, uppreste sig segrande.w Ehuru läsaren förut vet, alt den romantiska skoian kastade sig i katolicismens armar, så skall han dock säkert med nöje återse detta faktum framstäldt 1 Heines lekande, men ändock allvarliga språk. En mängd skaiftställare (Fr. Schlegel, Tieck, Novalis, Werner, Schätz, Ad. Möller etc.) öfvergingo högtidligen till katolska kyrkan eller, som H. uttrycker sig, läto apå nylt inspärra sig i det andliga fängelse, ahvarur deras fäder med så mycken kraft hade abefriat sigo; och hos tyska målare blef det en riktig epidemi. Det var under detta stadium af tyska litteraturen, som den importerades till Sverige, der hon ännu hos en och annan bevaras med ett oförändradt devouement, likasom Finnarne ännu hafva qvar den gamla svenska psalmboken, sedan den längesedan kommit ur bruk i Sverige. Den upsaliensiska filosofien och konståsigterne tyckas veta föga om de reaktioner, som på produktionsorten för sig gått, utan stå qvar i samma skick, hvaruti de lånades från Schleglarne, Novalis, Schelling och de öfriga, redan fallna storheterna. Imedlertid är det väl 20 år, sedan den reaktion inträffade, hvarom Heine säger! Men när man upptäckte, att en propaganda af munkar och adliga herrar, som sammansvurit sig mot Europas politiska och religiösa frihet, hade sin band med i speaet, ett det egentligen var jesuitismen, som amed romantikens ljufva toner sökte tjusa den atyska ungdomen, såsom fordom rättfångaren Hamelns barn, då uppstod stor ovilja, och aen allmän vrede upplågade bland tankefriheatens och protestantismens vänner i Tyskiand. Detta är enda sättet att förklara det annars skenbart oförklarliga fenomenat, att den romantiska skolan (fosforismen, eller hvad man vill kalla den,) som i början såg något ruggig och sjelfständig ut och stod i en viss opposition, som till och med gjorde bekännarne den äran att ådraga 4 AR oo G 2T oo Lena