något helt annat; än ferte i en symfoni — fikaz
jsom machinisten nu för tiden ice synes förstå,
jatt någon skilnad likväl borde vara emellan
Itheatermörkret, och Deeembernatienz naturliga
imörker. Kanske har orkestern vid närvarande
fall en ursäkt i aekompagnemangets märkbara
svårigheter, hvilka dena ieke alltid lyckades be-
segra; men hvarföre då ieke repetera flsra gån-
I ger?
IN Mamsell Lind hade Enaryauthes roll och skör-
Idade ett förtjent bifall för den HKflighet och
I värma, hvarmed hon utförde den; isynnerhet
skulle vi vilja gifra priset åt hennes deklame-
ition af eavatinan i tredje aktem. Partiet ärlik-
väl alltför starkt för hennes röst; ieke utan
(ansträngning förmådde hon frambringa de högre
lggande delarna, någon gång kanske på bekost-
nad af tonens renhet. Att det var dessa an-
strängningar, som framkallade de mest skal-
lande bifallsropen, är något, hvaröfver kon-
sten skule vilja gråta, och hvaröfrer vi tra,
Jatt Mamsell Lind har alltför myeket sannt konst-
Isinne att icke äfven sjelf känna bedröfvelse.
— Herr Robaeh har, som vi särskildt veta,
länge plågats af en envis halssjukdom, och det
skulle således varit i både theatsrns och hans
intresse, att förskona honom fråu en så påko-
stande roll, som Adolars, tilldess denna svag-
het blifvit häfven. Ieke desto mindre sjöng han
sin stämma ganska rent, med mera styrka, än
man kunnat vänta, och med så god hållning,
som rimligen kan begäras af hans figur och o-
vana vid roller af dylik kerakter. — Hr Kin-
manson var Lysiart. Denna roll fordrar ieke
blott en stark basröst, utan äfven en böjlig
stämma och en yngre, lifligare skådespelare.
Att Hr Kinmanson icke kunde medföra till
lrollen alla dessa egenskaper, är ieke hans fel;
I deremot är det onekligen hans förtjenst, att sjun-
ga stämman så rent och felfritt, gom han gjor-
ide. Hr Kinmansen är ieke allenast den vack-
(raste, utan äfven den enda verkliga bas, thea-
itern äger, och likväl! synes publiken så
I föga göra afseende derpå, så föga hålla ho-
nom räkning för det högst väsendtliga biträde,
singseenen i några och tjuge år af honom er-
hållit, som direktionen synes betänkt på att
I skaffa sig någon ersättning för den förlust, scenen
I kommer att lida vid hans i alla fall sannolikt ej
låogt härefter förestående bortgång derifrån. —
Eglantines roll är en af de mindre, men otvif-
velaktigt den starkaste. Fru Enbom både sjöng
och spelade den på ett sätt, som lemnade föga
ötrigt att önska. Ett par broderier uti reeita-
tiverne i första oeh tredje akterna skulle vi lik-
väl råda att borttaga, i fall da icke äro af de
musikaliska befälhafvarne vid theatern ovilkor-
ligen föreskrifna. — Konungens roll innehades
af Herr Wennbom. Hvarföre iust af bonom?
Rollen fordrar eu bas och en konungslig håll-
ning. Att Hr Wennbom ieke äger dessa reqvi-
sita, lärer ingen tillräkna honom; men då Herr
Almlöf finnes vid theatern, då hans sångstäm-
ma räcker till för detta parti, hemställa vi, om
det ej varit bättre att öfverlemna det åt ho-
nom, och deremot befria honom från en och
annan älskareroll i någon enaktskomedi, der
han stundom utan skada kunde remplaceras af
Herr Wennbom.
Om uppsättningen af pjesen är ieke mycket
att säga. I dekorationsvög var ingenting nytt
giordt för styeket; deremot voro åtskilliga ko-
stymer rya och till en del icke utan smak. —
Det är föga uppmuntrande för thesterns arti-
ster, at! då en af de äldsta och mest förtjenta
bland dem har sin benefise, då man Gertill åt
honom valt en ny stor opera af en berömd
kompositör, då blotta nyfkenheten eljest van-
ligen plägar loeka till första representationen af
hvarje större pjes, denna likväl, ieke ens i för-
ening med intresset för en förtjent konstnär,
förmådde fylla huset, der åtminstene en fjer-
dedel af platserna voro obesatta. Var det väl
för det Herr Kinmansson ieke är på modet
hos theaterns Äabituds? Men vi beije dessa
herrar eftersinna, hvad som bleive af sångsce-
nen, i fall Hr Kiomanson ieke fanus der. —
Efter spektaklets slut framropades han och M:ll
Lind.
Till öfversättniogen torde vi en annan dag å-