till altaret, får hon således det förståndiga in-
fallet att bli galen och derunder omtala all
hvad som förefallit, för hvilken otidiga tal-
Tträngdhet hon af sin äkta hälft lönas med er
Iliten husaga, ett dolkstyng, som har den hsl-
Isosamma verkan, att hon aldrig sqvallrar mer.
Nu återstår blott att få rätt på den lidande
loch misskända dygden, oeh det blidkade ödet
uppträder här i några jägares skepnad, hvilka
I funnit Earyanthe i skogen och bära henne :
1 sin älskares armar.
1 Det är ett problem, som ieke torde vara si
lätt upplöst, huru det kommer till, att en si
Isnillrik nation som Tyskarne, hvilka band sig
räknat så många stora författare, af alla slag
och dertill en så musikalisk nation, der zall:
I menniskor kunna musik, och som helsar verl-
dens störste kompositörer (Mozart, Haydn,
Gläck oeh Händel) för sina landsmän, likvä
ej förmått skrifva en enda god libretto till er
I sångpjes, knappt nog en dräglig — och der
Jifrågavarande hör ieke ens till det sistoämnda
islaget. Ree. tillstår, att han ej vet någon för-
I klaringsgrund till denna besyanerliga anomali,
Joch framställer derföre saken till den ekarpsin-
nigares utredande. Ett sådant ämne kau ej
väcka något intresse; detta måste då henatas
I helt och hållet från musiken.
När Euryanthe första gången uppfördes i
Berlin, var Friskytten blott tvenne år gammal,
och entusiasmen för densamma öfverflyttades,
ganska förlåtligt, äfven på den genialiske ton-
sättarens öfriga verk. Operan emottogs sålunda
med stormande bifall, kompositören framropa-
des och hela den musikaliska publiken i Preus-
sens hufvudstad var i förtjusning. Denna hän-
Iförelse blef likväl af kort varaktighet. När be-
sinningen återkom, och man började höra äf-
ven med förståndets öra, märkte men mycket
buller, mycket arbete, slammer och glans från
den polerade, tunga rustningen, men en dverg
Ider inom, som endast med matt arm lyfte sköl-
den, och hvars svärdshugg var utan fara. We-
ber hade skrifvit Friskytten, men ej skrifvit
något mer, utom några småniätta bitar i Prce-
eiosa och Oberon. Det öfriga är till det mesta
verk af en mödosam, ofta gruudlig beräkning,
men som srillets anda mera sällan med sia
flikt uppvörmer, och som derföre lemnaar åhö-
raren kall. Under denna synpunkt har man i
alimänhet bsdömt hans sednare kompoiitioner
och synnerligast Esryanthe. För att döma
efier det intryck, denna första representation
gjorde, skulle vi känra oss böjde att instimma
deri. Ouverturen har flera gånger varit hörd
härstädes och föga slagit an på åhörarne. Den
är, likasom Friskyttens, i sitt slag ett prof-
stycke på det hela, icke att hon, såsom denna,
ipnehåller ett sammandrag af styckets förnäm-
sla motiver, utan att hon, likt pjesen, nästan
helt och hållet saknar sådana. Musiken är,
som vi förmoda, lärd oeh regelrigtig, men har
allt för få glanspunkter och ingenting, som
mäktigt griper och fasthåller uppmärksamheten,
Webers förfettarelynne var stämdt för det täc-
ka och för kontrasten härtill: det hemska
och vilda. Hvad som ligger emellan båda.
dessa extremer, synes för det mesta vara ho-
nom främmande, men isynnerhet det rent stora, :
högtidliga och allvarliga, som bör vera operans
karakter. Reeitativerna äro hans svaga sida, :
och förmågan att röra sig med messor blef!
honom endast i ringa grad gifven. Euryanthe,
som var ämnad tili ett stycke i den egentliga
operastilen, blef således det minst lyckliga!
if hans verk, och det bästa, som deri fin-
168, är några reminiscenser ur Friskytten. i
ivad vi skulle vilja utmärka är: duetterna mel-
an Eglantine och Lysiart samt mellan Euryan-
he och Adolar, Eglantines aria, Jägarekören i!
redje akten och finalen i den första, der Eu-
yanthe anför kören. Ackompagnementet till en
lel af Lysiarts aria och till Euryanthes uppda-
ande af hemligheten, skulle göra mer effekt, !
mm man icke deri allt för mycket erinrades om!
friskytten. Möjligt är imedlertid, att ett för-
yedt åhörande torde sätta oss i stånd, att i må-!
son mån modifiera detta omdöme; det är för!
ärvarande sådant, det första intrycket förestafvat
let, och, om vi ej allt för mycket misstaga 058,
ådamt publiken äfven fällde det. NM
I anseende till utförandet kunde åtskilligt va-!
a att erinra, i fall man icke fått vänja sig, att!
MN TT oo I a . ,
AR la ss a Llsssn AF