TEATERN.
l Euryanthe, opera i tre akter af IVil
fhelmina von Chezy, musiken af Carl Ma
ria von Weber. Amnet till detta stycke ä
ftaget ur en gammal fransysk folksaga, son
(till och med Sehlegel bearbetat och sök
uppstulfva i hela sin medeltidsrustning, hvar
hon likväl tar sig så illa ut, sem en af vår tid:
korneter skulle göra i en vapendrögt från elfva-
hundratalet. Fru Chezy å sin sida har bju-
dit till att litet modernisera kostymen; men
I fråga är, huruvida hon dermed gjort den bätt-
re. Se här innehållet, af stycket, sådant det
utgått ur bennes hand:
q
,
Grefve Adolar af Nevårs sjunger i Konung
I Ludvig VI:s hof och på hans begäran en ro-
mans, hvari hans dams skönhet och dygder be-
irömmas, oeh blir sjelf ieke mindre berömd för
sin sång. Detta retar ännu mer hans fiendes,
Grefve Lysiarts af Forest, afund, och han hål-
ler ett vad om alla sina gods, att han skulle
förmå tillvinna sig Euryanthes kärlek; ett vad,
som Adolar antar och sätter upp sin egendom
I deremot. Lysiart begifver sig derföre ull den
sköna Euryanthe, på hvilken likväl hans förfö-
ringskonster — som visligen användas utom see-
nen — bli vanmäktiga. Så mycket lyckligare
är han deremot med hennes vän Eglantine,
hvilken förstått afloeka henne dess hemlighet
och i sin ordning omtalar den för sig sjelf, u-
tan att veta, att Lysiart står bakom och )
lyssnar derpå. Hemligheten tycks ieke va-
ra af särdeles stort värde, ech att den får ett:
sådant, samt att de, åt hvilka den varit för-
trodd, så tanklöst sqvallra ur skolan, är en af
de många saker, som ske på theatern af det
enda skäl, att författaren behöfver det för ut-
vesklingen af sitt ämne. Adolsrs syster, Em-
ma, har nemligen, förföljd af en olycklig kär-
lex, sugit gift ur sin ring, och hennes ende
finner inger ro i grafven, förr än en annan o-
skuld med siv lidande försomat hennes fel.
Denne historia förtror Adolar åt sin Euryanthe,
zom åter förtror den åt Eglantine, och Eglan-
tine sedermera åt Lysiart. Hon har i Emmas
graf, dit Euryanthe brukar gå, bemäktigat sig!
ringen och ger den nu åt Lysiart i utbyte mot
hans löfte om giftermål. Utrustad med ifråga-
varande ring, uppträder han triumferande i Ko-
nungens hof, och Adolar, äfvensom alla de öfriga,
antaga hans besittning deraf sårom ett ofelbart
bevis på Euryanthes otrohet. Adolar för bort hen-
nei er skog för att dödahenne, men låter henne!
lefva, då hon varnar houom för en orm, hvar-!
af han är nära att angripas, och till lön för
detta ädelmod har han det ieke mindre ädel-
modet att lemma henne qvar i skogen, för att
svälta ibjel eller sönderslitas af vilddjuren. Här-
med vore nu alitiog slut, i fall sådant passade
in med författarinnans plan. Men pjesen blefve
gå för kort, och som upplösningen bör blifva
lyeklig, så blir icke allenast Euryanthe vid lif!
utan äfven hennes ostuld upptäckes. Ingen är när- )
mare härom underrättad än Eglantine, som förut- ,
satt henne i misskredit. Just då denna kommer i !
brölloppsprocessionen, för att af Lysiart föras!