TDL55 DLSRKAFCTENOLT SAMS UnRJDAma KERNA DERTILL. (a Seånare tiders händelser hafva vändt allmän a a uppmärksamheten åt deita ämne, sedan det ja nära tjuge år varit temligen tyst. Då tilldrog! iäc ig åtskilligt, som väckte allmän skandal, och ire; om just derigenom varnade och gaf anledning ! pli ill de värsta missbrukens afstadnande för ögonu ag olicket. Dessa varningar tyckas imedlertid ou-!n, mera falla i glömska. En hop korttärkta menniskor fianas, som på ! ce rent allvar inbilla sig, att polis är någonting obo förenligt med lugn rättvisa, eller att det är en!g Bgen sorts rättvisa, som icke kan stå tillsam-iac mans med laga former, sarat ait en polismästa-al re icke kan vederbörligen utöfva sitt embete,ire om han icke brukar litet våld emelianåt. Lalol gen, tycka de, får väl något makas åt gidan,k om man skall kunna styra mängden, särdeles iljwv en hufvudstad, och nägot litet godtyckligt be-:a gagnande af fysiska tvångsmedel, sådana som bh prygel och dylikt, synes dem icke böra så noig! ga observeras för det stora ändarmmålets skull. !n Denna inbillning är allmännare än man tror, a och, besynnerligt nog, kanhända mindre host embetsmännen, de civila nemligen, än hos medlemmar af sjelfva borgerskapet, bland hvilkaman ofta får höra der märkliga jargongen, ati den eller den personen är en förträfflig och: skarpsinnig domare, en förtrafflig häradshöfding, men passar icke till polismästare, o. s. v. Hvarifrån denna oförnufiiga tro har kommit, kan man ej så noga utreda. Vanan har förmodligen gjort det mesta, kortsyntheten det öfriga. Man i bar ännu i förvar anekdoter, huru en Lilje-!! sparre, en Uliholm ete. med klippska, olagliga åtgärder lyekades att göra en och annan oväntad ! upptäckt; och straxt hafva några inbillat sig, att dylika åtgärder icke blott äro den bästa, utan , äfven den enda vägen, hverpå en polis kan gå! till sitt mål och göra nytta. Det fordras en ! viss portion sann bildning (icke blott den att bära ! fint kläde i stället för vadmal, att dricka vin i stället för bränvin, att bo i elegant våning i; stället för ett hybble), för att kunna höja sig! till ett ädlare begrepp om menskligheten osh. genomskåda dess böjelser, eller, medlen till: dessas leåande, och framför allt att fatta den ! filantropi, hvars valspråk: allom rätt! icke täl några undantsg. Vill man fråga dem, som föra denna jargon,: hvarföre de anse en polis böra äga en större latitud än en domstol, så äro de vanligen icke i stånd att göra reda derför; men man kan än då lätt finna, att deras tro utgår från den ofvarnämnda dunkla föreställningen derom, att en: polismästares befattning är ett slags utgrening af styrelsen; en fördom, som ligger qvar ifrån en-! våldstiden, då embetenas attributioner voro mera sammanblandade, och somtill en del underhålles deraf, att denne embetsman änna her ett slags absolut makt öfver vissa personer ciler yrken, t. ex. krogar och resiautationer. Samtlige hålla de sig också egentligen vid vilmänna deklamationer om pagkets, vildhet osh obändighet, som endast skall kunna hållas i tygeln genom irukian för en makt att handla snabbare och uten band af lagar och formaiitsier, eom icke behöfver så noga se efter fullständig bevisnizg, utan fyller med tortyr, hvad i bevisningen kan fela; som ådömer straff, dem lagen ej känner; som (oeh det säga de med en triumferande ton, likasom hade de hittat det rätta drahbande) utöfvar ett fadersvälde öfver den amyndiga och okynniga shopen,, Häremot kan dock med skäl invändas: att olagliga åtgärder alltid äro wåld; att våldet hvilar på ingenting annat, är ingenting annat, än den fysiska styrkans öfvervigt; att den fysiska styrkan deremot ligger just hos hopenn, och ett denna, om man dagligen visar henne den fysiska styrkan säsom ultima 4ratio, såsom styrelseprincip,; kan sluta med: att uppkalla dess innehafvsre till dess användande. Då blifver vildt öfvermod, hvad som förut varit blind wundergtfvenhet. Den, som blifvit van att behandias med laglöst vild, handlar sjolf med laglöst våld, så snart han kan Het, d. v. s. så snart han blir medvetande af sin styrka. Gifvet är alltid, stt laglösheteraa blott förvilda hopen, då samhällets ändamål deremot är att bilda den; och i bildningenrs, rättskänslans spridande neråt lifger den enda vworkliga borgen för samhällets lugn. Oekså lärer historien, att, så ofta hopen tagit makten i sin To JF han Lan a mfanit mad LI Ah wil dhar