— — 122essseseomsmmsmsun 1 Ibland de småaktigaste och derför ömkligeste företag, som man emellanåt varseblilfver hos de så kallade rättrogna, det vill här säga dem, som i pspiran se mstrålen af osedde Herrskareos glansv och hvilkas politiska och konstitutionella maximer hufvudsakligen inskränka sig inom det i de fransyska verserne vid Rosersberg uttalade valspiåket: obeir, meurir et se taire (lyda, dö och tiga), är onekligen deras icke sällan försporda ängslan att sopa ofver spå: ren till allt, som på ett for de maktägande mindre behagligt sätt uttrycker opinionen hos någon talrikare korps eller menighet. Några sådana försök hafva sednast, enligt hvad flera bref ;med gårdagsposten; gifva vid handen, dels varit gjorda och äro dels i görningen uti Upsala, för att få den åt Frib. Sprengiporten visade hyllning, hvarom vi förut nämnt i detta blad, och hvari obestridligea en pluralitet af hela studentkorpsen deltagit på något, om än aldrig så haltande sätt, desavuerad, på det man sedermera måtte kuona frambära deo trösten, att den ieke vore gjord i studentkorpsens namn. De ädla fäder, som så mycket möda sig för detta ändamål, inse ieke att de derigenom göra det onda, som föresväfvar deras inbiilning, endast hälften värre, då de sjelfva tillägga helsningen till Friherren om den måste anses gjord i studentkorpsens namna, en helt annan och vida större vigt, än troligen någon enda studerande tänkte på, då han gick ut för att sjunga för Friherrn, och att sedan man tagit saken på den foten, så kommer utslaget, hvilka officiella förklaringar man än må göra, att i alla fall bero på antalet af de församlade, hvilket, enligt alla sammanstämmande omdömen, icke varit mindre än åtminstone emelian 4 och 500. Imedlertid tro vi att våra läsare med nöje skola inhemta innehållet af hvad en annan korrespondent, än någondera författaren af de båda förut om denna sak meddelede bretven, tillskrifver Red. uti nedanståerde artikel: OM OPINIONSYTTRINGEN I UPSALA OCH DESS FÖLJDER. Det hörer till den unga tidens tecken, att hvarje handling, som i mer eller mindre måna innebär ett yttrande öfver dagens politiska frågor, är underkastad offentlighet. Måhända är det just denna tendens till offentlighet, till ljus, som gör denna tid så förhatlig så väl för dem, hvilka hafva interesse vid att spinna sina planer i mörkret, som för dem, hvilkas inbillning älskar att retas af en viss medeltids-mystieism. Det förundrar således icke insändaren, hvarken att berättelser om den opinioasyttring, som vid Friherre Sprengtportens genomresa här vågades af en mängi studenter, fana en plats i de allmänna bladen, eller att reklamationer och berigtiganden följde. Men att man i dessa sednare uppsatser skulle tillåta sig en tom, som otvetydigt förråder dena fanatism, hvilken alltför ofta förvildar politiska meningsstrider, och på hvars tillvaro vid rikets första lärosäte, ehuru linge yrkad af motpartist, man bittills ansåg sig hafva anledning att tvifla — att man vidare, för att åstadkomma en motsatt opinionsyttring, eller ett underkännande af den förra, icke dragit i betäaskande att begagna medel, som erinra om de inqvisitoriska sicerhetsmesurerna i absolutistiska stater — detta är ett förhållande, som måste väcka hka myeken förvåning, som bekymmer och förtryte!se hos hvarje rättskaffens medborgare. Hvad först Hr Mag. Afeelii uppsats i Bikang till Correspondenten angår, så måste man erkänna, att författaren, i harmen öfver att icke hafva kunnat göra sin öfvertygelse gällande, förgätit alla anständighetens fordringar, ja, Vi önske tro, att han vid detta tillfälle förgätit sig