— — 122essseseomsmmsmsun
1
Ibland de småaktigaste och derför ömklige-
ste företag, som man emellanåt varseblilfver hos
de så kallade rättrogna, det vill här säga dem,
som i pspiran se mstrålen af osedde Herrska-
reos glansv och hvilkas politiska och konstitu-
tionella maximer hufvudsakligen inskränka sig
inom det i de fransyska verserne vid Rosers-
berg uttalade valspiåket: obeir, meurir et se
taire (lyda, dö och tiga), är onekligen deras
icke sällan försporda ängslan att sopa ofver spå:
ren till allt, som på ett for de maktägande min-
dre behagligt sätt uttrycker opinionen hos nå-
gon talrikare korps eller menighet. Några såda-
na försök hafva sednast, enligt hvad flera bref
;med gårdagsposten; gifva vid handen, dels varit
gjorda och äro dels i görningen uti Upsala, för
att få den åt Frib. Sprengiporten visade hyll-
ning, hvarom vi förut nämnt i detta blad, och
hvari obestridligea en pluralitet af hela student-
korpsen deltagit på något, om än aldrig så hal-
tande sätt, desavuerad, på det man sedermera
måtte kuona frambära deo trösten, att den ieke
vore gjord i studentkorpsens namn. De ädla
fäder, som så mycket möda sig för detta ända-
mål, inse ieke att de derigenom göra det onda,
som föresväfvar deras inbiilning, endast hälften
värre, då de sjelfva tillägga helsningen till Fri-
herren om den måste anses gjord i studentkorp-
sens namna, en helt annan och vida större vigt,
än troligen någon enda studerande tänkte på,
då han gick ut för att sjunga för Friherrn, och
att sedan man tagit saken på den foten, så
kommer utslaget, hvilka officiella förklaringar
man än må göra, att i alla fall bero på antalet
af de församlade, hvilket, enligt alla samman-
stämmande omdömen, icke varit mindre än åt-
minstone emelian 4 och 500. Imedlertid tro
vi att våra läsare med nöje skola inhemta inne-
hållet af hvad en annan korrespondent, än nå-
gondera författaren af de båda förut om denna
sak meddelede bretven, tillskrifver Red. uti ne-
danståerde artikel:
OM OPINIONSYTTRINGEN I UPSALA
OCH DESS FÖLJDER.
Det hörer till den unga tidens tecken, att
hvarje handling, som i mer eller mindre måna
innebär ett yttrande öfver dagens politiska frå-
gor, är underkastad offentlighet. Måhända är
det just denna tendens till offentlighet, till ljus,
som gör denna tid så förhatlig så väl för dem,
hvilka hafva interesse vid att spinna sina pla-
ner i mörkret, som för dem, hvilkas inbillning
älskar att retas af en viss medeltids-mystieism.
Det förundrar således icke insändaren, hvarken
att berättelser om den opinioasyttring, som vid
Friherre Sprengtportens genomresa här vågades
af en mängi studenter, fana en plats i de all-
männa bladen, eller att reklamationer och be-
rigtiganden följde. Men att man i dessa sed-
nare uppsatser skulle tillåta sig en tom, som o-
tvetydigt förråder dena fanatism, hvilken alltför
ofta förvildar politiska meningsstrider, och på
hvars tillvaro vid rikets första lärosäte, ehuru
linge yrkad af motpartist, man bittills ansåg
sig hafva anledning att tvifla — att man vida-
re, för att åstadkomma en motsatt opinionsyt-
tring, eller ett underkännande af den förra, icke
dragit i betäaskande att begagna medel, som er-
inra om de inqvisitoriska sicerhetsmesurerna i
absolutistiska stater — detta är ett förhållande,
som måste väcka hka myeken förvåning, som
bekymmer och förtryte!se hos hvarje rättskaf-
fens medborgare.
Hvad först Hr Mag. Afeelii uppsats i Bikang
till Correspondenten angår, så måste man er-
känna, att författaren, i harmen öfver att icke
hafva kunnat göra sin öfvertygelse gällande, för-
gätit alla anständighetens fordringar, ja, Vi ön-
ske tro, att han vid detta tillfälle förgätit sig