o BLANDADE AMNEN. Under titel: Louis Napoleon och Norsk borgarrätt, förekommer i Norska Morgenbladet följande insända ertikel: slasändaren vet väl, att den sllmännaste åsigten om det system, Norge bör iakttaga, ör den usla och fega, att det bör skatta sig lyckligt, om det får åtnjata den närvarande stunden så undangömdt och obemärkt sem möjligt — med ett ord, att dess högsta välfärd liknar huadens, hvilken gnager sitt ben under bordet eller bakom ugnen. Men Ins. föraktar denna mening alltför mycket att åa den afbålla sig från att leda uppmärksamheten på en högsinnad, politisk åtgärd, som det står i Norges och dess blifvande Storthings makt att vidtaga, och som skall visa Europa, det Norge förstår begagna sin frihet, äfven tll nytta för förföljda främlingar, med hvilka det för öfrigt ej står i någen Beröring. Tidningarna underrätta oss om, att den redlige Mapoleons af Holland son, Louis, spart icke mer bar någon fristad inom Europa. Det under justemilicu-regeringen förtryckta oeh förtryckande Frankrike tillåter hocom icke tillgodonjautia sin Schweitziska borgarrätt; och sjelfva hans beslut, att öfvergifva sitt hemvist samt flyita till England, försvåras å de monarkiska makternas side. Här uppkommer således en stum anmodan till alla fria stater, att åtminstone tillåta honom beträda deras jord, oeh det förefaller Ins. som det skulle lända Norge till heder, om det skänker den förföljde Napoleoniden borgerrätt ech erbjuder honom an fristad i sina daler. — Dessa äro så långt afligsna. från Frarkrike, för hvilket han skall vara farlig (d. v. s. emedan der herrskar missnöje), att de bekymrade makterna, hvilkas mening tyckes vara, att få honom bort från hela vår! verlsdel, torde finna ett välbehag i, om han! väljer sin bosted bär, när han ändå skoll vistas aågorstädes i Europa — — — utan att tala om, att en sådan hospitalitet wore ett galanteri mot konengabuset, med hvilket han är besläg-! tad. Hans farbrors och hans egna cäsariska! ider om folkfriheten angå oss ieke, och vi böra glömma, att det just icke var den förres! skuld, att vi år 1814 vunno den del deraf, som vi nu ägan.