o
BLANDADE AMNEN.
Under titel: Louis Napoleon och Norsk
borgarrätt, förekommer i Norska Morgenbla-
det följande insända ertikel:
slasändaren vet väl, att den sllmännaste åsig-
ten om det system, Norge bör iakttaga, ör den
usla och fega, att det bör skatta sig lyckligt,
om det får åtnjata den närvarande stunden så
undangömdt och obemärkt sem möjligt — med
ett ord, att dess högsta välfärd liknar huadens,
hvilken gnager sitt ben under bordet eller bak-
om ugnen. Men Ins. föraktar denna mening
alltför mycket att åa den afbålla sig från att
leda uppmärksamheten på en högsinnad, poli-
tisk åtgärd, som det står i Norges och dess
blifvande Storthings makt att vidtaga, och som
skall visa Europa, det Norge förstår begagna
sin frihet, äfven tll nytta för förföljda främ-
lingar, med hvilka det för öfrigt ej står i nå-
gen Beröring. Tidningarna underrätta oss om,
att den redlige Mapoleons af Holland son, Louis,
spart icke mer bar någon fristad inom Europa.
Det under justemilicu-regeringen förtryckta
oeh förtryckande Frankrike tillåter hocom icke
tillgodonjautia sin Schweitziska borgarrätt; och
sjelfva hans beslut, att öfvergifva sitt hemvist
samt flyita till England, försvåras å de monar-
kiska makternas side. Här uppkommer således
en stum anmodan till alla fria stater, att åtmin-
stone tillåta honom beträda deras jord, oeh det
förefaller Ins. som det skulle lända Norge till
heder, om det skänker den förföljde Napoleo-
niden borgerrätt ech erbjuder honom an fri-
stad i sina daler. — Dessa äro så långt afligsna.
från Frarkrike, för hvilket han skall vara far-
lig (d. v. s. emedan der herrskar missnöje),
att de bekymrade makterna, hvilkas mening
tyckes vara, att få honom bort från hela vår!
verlsdel, torde finna ett välbehag i, om han!
väljer sin bosted bär, när han ändå skoll vistas
aågorstädes i Europa — — — utan att tala
om, att en sådan hospitalitet wore ett galanteri
mot konengabuset, med hvilket han är besläg-!
tad. Hans farbrors och hans egna cäsariska!
ider om folkfriheten angå oss ieke, och vi
böra glömma, att det just icke var den förres!
skuld, att vi år 1814 vunno den del deraf,
som vi nu ägan.