(Insändt.) Om Skuldsedlar på tryckta blanketter. Då allt, hvad som kan förkoria och underlätta transaktioner man och mean emellan, förtjenar att sättas i stället för det, som är vidlyftigt, besvärligt och mindre redigt, så har det länge varit en allmän önskan, det måtte vara tillåtet att, liksom vexlar utan vittnen få skrifvas på tryckta blanketter, jemväl få skrifva skuldsedlar på tryckta blanketter, med iakttagande af hvad Kongl. Förordningen af den 28 Juni 1798 i öfrigt stadgar, nemligen: att sedeln må anses laglig, om gäldenären egenhändigt utfyllt betalningstiden, summan, datum och sitt namn, eller, ifall han ej kan eller vill skrifva, ett af de närvarande tvenne viltnen utfyller omnämnda fyra väsendtligheter. Väl hafva på många ställen hittills skuldsedlar på tryckta blanketter, med :akttagande af hvad här nämndt blifvit, nyttjats, och vissa exekutorer och domare hafva ansett lagens anda dermed vara uppfylld, men andra hafva strikt hållit sig till Förordningens ordalydelse: natt Skuidebref, om de för gällande skola antagas, böra antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas eller ock bestyrkas af tvenne vittnen, hvilka på en gång varit tillstädes, och af hvilka den ene skall hafva skuldebrefvet eller löftesskriften skrifvit och vid afvikelse derifrån ansett skuldebrefvet för icke lagligt. På marknader och vid andra tillfällen, der göromålen äro många och tiden knapp, och der en mängd reverser skola skrifvas, utan att alltid träffa skrif-vana personer, men lättare sådana, som kunna skrifva sitt namn, skulle tillåtelsen att få begagna tryckta blanketter åstadkomma en ganska stor lättnad, och då Förordningen om inrikes vexlar — hvilka ju äfven af allmoge få utställas — icke förmenar att skrifva dem på tryckta blanketter, till och med utan vittne, skulle det nu ifrågasatta medgifvandet uppfylla ett verkligt behof till rörelsens stora beqvämlighet, utan att medföra ringaste våda.