nn nn
prevolutionen,, d. v. s. det lagbundna stats-
skicket. — Denna chicane, tillfogad Sve-ge i en
ministeriell tiduing, i en artikel, som äfven blif-
vit meddelad i detta blad sistl. gårdag, har an-
setts så grof, att en reklamation deremot iycks
vara mera påkallad än de reklamationer, som
blifvit gjorda mot ie Camarade de liv eller
Gustave 1II.n
Huru den okunrighet, som ligger till grund
för utländningarnes begrepp om Sverges politiska
ställnirg och statsskick, skulie kuona vara hät-
ven, inse vi icke. Ena hop resande har vis-
serligen hesökt Sverge och utgifvit beskrifnin-
gar om sina observationer. Men hvad är det
då, soc figurerar i dessa? Jo, långa, roman-
tiska berättelser om Gustaf I, om Gustaf Adolf,
om den nu regerande hjeltekonungen; målnin-
gar af naturscener, af Trollhättan, af Carlskro-
na dockor, af Götha kanal, af Fabla och Dan-
nemora grafvor; upprepande af gamla sagor om
folkiynne och en guldålder af oskuld och sedes-
renhet; beröm öfver vår skjutsinrättnipg ec.
ce. Men uii alla dessa resebeskrifningar, åt-
minstonve i dem, som det lyckats oss att få se,
förekommer alltför litet om våra institutioner
och lagar. Vissa spridda faeta derur bar en
och annan fått tag uti och deraf gjort vidun-
derligheter, t. ex. en Engelsk parlamerts-leda-
mot, som sistl. år höll ett entusiastiskt loftal
öfver Sverges lycka, att äga ett öfverhus, som
ieke har mera än fjerdedelen i representatio-
nens beslutanderätt; men något annat tyckes
den ledamoien icke hafva vetat om Sverge och
dess statsförfaitning.
Huru mycket de främmande diplomater, som
pryda Stockholms promenader, slädpartier och
baler, egentligen veta om vårt land, kärna vi
icke, och ännu mindre buru de derom inbe-
rätta till sina vederbörande hof. De kretsar,
hvari desse män röra sig, äga ty värr nära nog
samma grad af kunskaper derom, åtminstone
föga kärlek och värma för den koastitutionali-
tet, som en märgd personer, dem dessa kretsar
i allmänhet hedrat med namn af vindskammar-
spekulavter och revolutionärer, vilja finna i de
besvurna grundiagarna. Regeringens organer i
publicistväg ligga ju dagligen i härnad emot
dessa försök att deducera ett statsskick, som
skulle likna, hvad i andra länder heter kovsti-
tutionell frihet. Och vilja Herrar Diplomater
ur dagens händelser bilda sig något omdöme
om beskaffenheten af Sverges styrelsesätt, så
stöta de ju på det ena exemplet efier det an-
dra, att le ministere public rubricerar och do-
maremakten dömer såsom majestätsbrott sådana
handlingar, som det i andra konstitutionella län-
der skulle anses för komplett vanveit att vilja
så anse,
Nog få främlingarne — om de förstå Sv.n-
ska, och äfven annars tidtals på Franska —
höra talas om Sveriges nurgamla frihet; den-
na har blifvit en siående dekoration, officiel
och halfofficiel. Men de skola förvillas i sina
begrepp, då de sammanhålla dessa fraser
med hvad ae för ögonen se: med detta oaf-
låtliga äflande för allenan och mot den verk-
liga ansvarighet, som utgör en conditio sine
gua non för en konstitutionel statsförfattning;
med dessa ultraistiska föreläsningar från umni-
versiteterna ; med dessa tidningsindragningar och
tryekfrihetsrättegångar, som icke förråda ens det
aflägsnaste slägttycke med den yttrandefrihet,
utan hvilken konstitutionel frihet är otänkbar;
med dessa finapciella åtgärder, som icke blott
icke äro ef representationen tillåtna, ut:n stun-
dom uttryckligen förbjudna; slutligen med dessa
konstitutionsutskottets mystiska, men lätt för-
stådda, af protokollsläsningen föranledda svar på
anmärkningar mot dylika öfverträdelser, att an-
ledning till åtal icke mot någon rådgifvare
förefinnes. Hvad skola nu främlingarne döma
af allt detta? Kunna de möjligen falla på
den tanken, att Sverige hörer till de stater,
dem man vant sig att kalla konstitutionella , d.
v. s. der lagarne äro mäktigare än någon, och
der nationens vilja, nationens antipathier eller
sympathier ovilkorligt inverka på styrelsens gång?
Kunna de det, i synnerhet om de studerat
Svenska nationens tänkesätt och tillika sett Sven-
ska regeringens politik? Den urgamla Sven-
ska frihetenn skall då förefalla dem aniingen
som en fullkomlig tom fras, eller på sin höjd
som någonting jemnförligt med den Baskiska