ett hus tillhörigt en gammal urvgkarl, hvars för
trogna, eller, som andra påstå, kokerska hor
varit; för öfrigt suckade hon spetsar och skötte
hushållet, under det heanes niece gjorde ers
ringar, — iy det var omöjligt att gå förb
porten, utan att beundra den liila vackra Ju
dith, fast hon ännu icke hade fyllt tolf år
Hon ägde redar de allra vockraste ögon, tän-
der som peclrader, en behaglig vext, härtill et
naivt, öppet ansigte, uttrycksfullt och kokette-
rande i sjelfva sin oskuld,
Hvarje dag gjorde mun mad, Bonanivet kom-
plimenter för hennes vackra niece, så att hon
beslöt sig att göra uppoffringar för Judiths upp-
fostran — det vill säga, att skicka henre i en
frisko!a för unga flickor, der hon fick lära läsa
och skriva; — en lysande uppfostran, hvaraj
mad. Bonnivet snart röate frukterna, då det
gällde att dechiffrera utarskriften på bref til
någon af byresgästerna, hvilket förut orsakat
gumman mycket bryderi.
Judith drog fördel af dessa moderliga om-
sorger till allmän tillfeedsställelse, och, öfverty-
gad att hennes niece, lika utmärkt till sitt yttre
som sin uppfostran, utan svårighet skulle göra
lycka, afvaktade mad. Bonnivet endast ögon-
bli.cket, som icke länge lät vänta på sig. —-
Monsieur Rosambeau, entrepreneur de ballev,
hvars Ivtkal var fem trappor upp, proponerade
att låta gifva lilla Judith några lektioner, och
några dagar derefter averterade mad. Bonnivet
alla portvakterskor i grannskapet, att henues
niece blifvit anställd vid operans kör, en py-
het som hastigt spridde sig från port till port
hela Richelieu-gatan utåt.
Judith var sjelfva oskulden, fast hon redan
fylt fjorton år; men hon var ock uppfödd i
ett hederligt hus, hvars alla hyresgäster voro
gifta; hennes tant, af en nästan öfverdrifven
stränghet, lemnade henne icke ett ögonblick,
följde henne till operan om morgonen, ech
derifråa om aftonen och stannade till och med
qvar i foyern, under det henmes nitce gjorde
sina battemanger.
Oaktadt all sin förtänksamma vaks mhet
kunde mad. Bonnivet likväl icke hindra riecen
att tala med sina unga kamrater, om morgonen
i foyern och isynverhet om aftonen på scenen.
Judith hörde då en hel hop kuriösa szker; en
af nymferna eller sylfiderna sade sålunda en
gång till henne:
— Ser du, ma cbere, till höger i orkestern,
så han ser på mig?
— Hvem då?
— Den der vackra unga karlen med kasi-
mirsvästen.
— Hvem är han då?
I
— En inklination.
— En inklination? sade Judith.
— Nå så du gör dig till; kanhända du iote
skulle ha någoa känsla du? — Nej j
— Mamsell är rolig . . . Juduh har aldrig:
varit kär! sov.
— Hennes tant vill det visst inte . . .
— Min själ om jag hade en sådan tant .. .
— Åh, ma cheese, säg intet ondt om henne;
det är en försåndig gumma, som för att be-
vara sin picce från passioner, söker henne en
beskyddare. i
— Hoa en beskyddare! . . . hon är myc-
ket för dum för det. Det får hon aldrig.
Allt det der sades under kören vill Vestalen,
och Judith förlorade icke ett ord deraf; hon
vågade dock icke be om en förklaring. Men,
utan att rätt veta hvarför, kände hon sig för-!
ödmjukad, och skulle velat hämnas på sina
goda vänner och förödmjuka dem igen. Och
då hon kom hem om aftonen och mad. Bon-
nivet med en allvars m och högtidlig min för-
kunnade henne, att hon skaffat henne en be-
skyddare, var hennes första rörelse glädje;
långt ifrån att hafva väntat något dylikt, blef
gumman helt förtjust och började: ;
— Ja, min kära nidce, en i alla afseenden
rekommendabel person, en person, som försä-l;
krar din lycka och din tant om sin bergning,i:
och det är rättvist efter alla de mödor, din upp-:
fostran kostat mig och alla de omsorger jag!
slösat på dig. Och här fällde tacten någraii
tårar. Judith, äfven rörd af hennes ömhet,
vågade slutligen fråga hvem han var, denne he-
skyddare. 1
— Du skall få veta det, min söta, du skall
få veta det . .. Alla dina kamrater skola döji