UTRIKES.
Bland den mängd skämtssrema artiklar, till
hvilka kröningen i London gifvit Engelska och
Fransyska tidningar anledning, utmärker sig föl-
jande af den bekante Fransyske republikanen
Armand Marrast:
,Det är nu ieke rera fråga om att veta, hu-
ruvida det gifves ett fritt England, som disku-
terar, ett parlament, som regerar, ett Irland,
som lider, ett Spanien, som oroar, ett Belgien,
som sätter sig emot att klippas sönder genom
protokoller, eller annars några offentliga eller
enskilda, inhemska eller utländska intressen; det
gifves blott en enda id, ett intresse, en angelä-
genhet i verlden : kröningen, de förlustelser, som
föregå densamma, de fester, som förkunna den,
de splitter nya livrer, som löpa kring på ga-
torna, och de sändebud, som visa dessa livreer.
London är öfversvåmmadt af nyfikna — Frans-
män och Italienare strömma till i myriader;
Regent-street har blifvit en Pariser-boulevard,
och Engelska språket är det, som man nu minst
börer i Englands bufvudstad. Gudskelof! så
mycket hafva vi åtminstone vunnit genom krö-
ningen ; detta Europeiskt-Kinesiska språk, vid
hvars uttalande Albions högsinnade söner, sä-
som Heinrich Heine säger, taga ett dussin en-
stafviga ord i munner, röra om dem och se-
dan spotta ut dem, hvilket de kalla att tala
Engelskan, stöter icke lävgre mina öron. Men
redan har hertigen af Norfolk satt trumpeten
till munnen och kungjort sitt programm; dessa
menniskor unna oss icke den ringaste öfver-
raskning, allt är beslutadt, på förhand förkun-
nadt, publiceradi: på hvad sätt Drottningen
kommer att lemna sitt palats, huru hon är klädd,
buru ofta hon kläder om sig inför allmänheten,
hvem som skall bära spirar, globen, statssvär-
det, rättvisans svärd, barmhertighetens svärd —
ja barmhertighetens! Jjuste-milieus plit, som
icke har någon egg utan för de svaga! — En
biskop läser episteln, en annan evangelium;
musiken faller in med ett solo af trumpeter.
Derpå håller biskopen af London en predikan,
funder hvars åhörande Drottningen är djupt
rörd ; efter predikan kommer eden, efter eden
den tredje toiletten. Huru gerna ville jag ej
se den gamle sjömannen Wilhelm gå igenom
hela denna toilett, han, som under den kung-
liga purpurmanteln sans facon bar blankstöflar,
och benkläder af hvitt kahko! Sedan Drolt-
vingen blifvit smord, inviges bon ända ned till
sporrarne, och statssvärdet drages ur skidan —
hvad tycks väl! — af sjelfva erkebiskopen a
Canterbury, välsignas af kyrkan och lägges pi
altaret, hvarvid följande samtal förefaller mellar
erkebiskopen och Lord Melbourne : Jag åter-
fordrar detta svärd. — Iag kan icke återgif
va eder deta pJorden vill: det.n — ,Himler
förbjuder det., — Imedleriid gifs det ett me:
del att komma till rätta med saken: Lord Mel-
bourne lägger 100 sh på altaret, och himlen
låter sina anspråk på statssvärdet falla. Alle-
gorien är temligen genomskinlig och behöfver
ingen förklaring.